Till Isabella och Olivia

- Gråter du mamma? 

- Ja. 

- Jag vill att du är glad. 

- Ja. Jag är egentligen glad men ändå ledsen. 

- Varför är du ledsen då?

- Det är av många anledningar som jag har gråtit... Du behöver inte vara orolig. Men, när jag föddes skulle Maryati egentligen ha varit min mamma, men hon kunde inte ta hand om mig. Jag låg i hennes mage så som du och Olivia har gjort. Det känns fint att få träffa henne nu. Hon är gammal och kanske ser jag inte henne igen. Det känns sorgligt i mitt hjärta just nu på nåt vis. 

- Ja Maryati är snäll. Men när hon inte kunde ha dig fick du ju mormor. Nu känns det väl inte sorgligt i hjärtat mer! 

Älskade finaste Bellis. Du är så liten och så klok. Det har verkligen varit oundvikligt med tårar på den här resan. Vi pratar mycket, på en (snart) 3-årings vis. Viktigt att förklara och berätta för dig. 

Den här resan har varit så rolig inte bara för mig utan även för er. Indonesien och familjen här är vår. Jag är mäkta stolt över er båda och det känns fint att få visa er för familjen! Alla kramar och gosar med er precis som om ni är deras egna. Det känns tryggt och jag märker att även ni känner er lugna. Ni skrattar, leker och busar med era kusiner och sitter i allas famnar på egna villkor. Alla värnar om ert välmående, från feber till utslag till bilstolar, till vatten och mat!

Jag hoppas att ni en dag kommer uppskatta att jag tog med er hit och förstå allt på ett annat sätt. Olivia kommer inte minnas, men kanske du Bellis? Via bilder och berättelser ska vi hålla allt och alla vid liv. En dag när ni är större åker vi hit igen! Och kanske kan vi då få med oss er mormor... ❤️