Familjefest

Det har varit ännu en mycket händelserik dag. Matte och jag började morgonen med kaosiga magar... Panik! Vi har med oss Imodium så det åt vi innan familjefesten som ägde rum i eftermiddags. Nuris pappa skulle hämta oss kl 15, men blev sen på grund av trafiken och jösses vilken trafik.... Det måste ha varit rusningstrafik eller nåt. Vi var faktiskt lite rädda ett tag! Bilar, mopeder, lastbilar, HÄSTAR, cyklar ÖVERALLT! Jag vet inte hur många gånger vi höll andan och grabbade tag i barnen (som visserligen satt säkert i sina bilstolar) men det skumpade så kraftigt och bilar och mopedister kom väldigt nära. Nämner igen det här med små bebisar eller barn som sitter helt utan skydd på varje moped typ. Det är lag att vuxna ska ha hjälm här, men inte barn. Galet! Bilfärden till festlokalen skulle egentligen ta en timme och 20 minuter. Men istället tog det nästan tre timmar! Skumpiga vägar, tuff trafik och ömma magar = ingen bra kombo.

När vi slutligen kom fram var alla i familjen samlade (förutom två bröder.) Tim och Nuris hade tillsammans med syskonen ordnat så fint! Vi sjöng, höll tal med hjälp av vår tolk, hade presentutdelning och åt mat! Sist tittade vi på TLC dokumentären som Tim översatt/textat till indonesiska. Jättemånga grät, klappade händerna och blev rörda.

Presentutdelningen skedde lite då och då när det passade för alla hade vi gåvor som vi ville ge. Jag, Lin, Tim och Lin fick varsin vacker plansch på Radjiman och Maryati. Ratna och Eny (systrar) hade anordnat ett present-lotteri. Alla drog vi en lapp med olika nummer på ur en burk och hade man tur vann man! Lin vann en plastburk och en plastflaska!

Vi hade med oss såpbubblor, kritor, glaskulor, vattenpistoler och bollar till alla barn. Sen hade även min vän Jessica tillverkat jättefina smycken till alla syskon och Maryati och Radjiman. (Visar sen.) Av Tim och familjen fick Radjiman och Maryati en tv! Alla blev glada och det kändes så fint! Vi var många som uppträdde framme på scenen. Lin och jag sjöng Kärleksvisan och Tim spelade. Den sången sjöng och spelade vi även på Olivias dop. När Tim och några av systrarna sjöng gick Lin och jag bort till Maryati och kramades. Sen satt vi där och bara höll i varandra. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna då...

Hela kvällen har varit jättefin men intensiv och väldigt varm. Vi var ca 70-80 personer i en lokal. Massor av små insekter och ödlor sprang omkring överallt. Jag oroade mig för Isabella som vägrat äta på hela dagen och Olivia som var helt genomblöt av svett. Vid ett tillfälle tog jag en vattenflaska och bara hällde i och över henne... Och Isabella tryckte jag bokstavligen i ris och kokt kyckling...

Hemresan gick bra och tog bara en timme. Förutom att en kackerlacka stirrade mig i tinningen (innan den blev brutalt mördad) så var trafiken lättare och allt flöt på bra. Mark, Matte och jag åkte i en bil med barnen och vi pratade en massa om kvällen och det kändes skönt att få "prata av sig." Både Tim och Mark är verkligen fina bröder och resten av familjen likaså!

Nu är vi tillbaka på hotellet och jag hoppas så innerligt på en bra natt med massor av sömn.

Imorgon blir en lugnare dag. Några av systrarna kommer till vårt hotell och "hänger".

Visar bilder från dagens fest senare! Ovan en familjebild där Tim och Mark missade att vi inte skulle le med tänderna, haha! Tack igen för alla kommentarer. Jag läser alla och blir så varm i hjärtat.

Godnatt och kram från Semarang (och en lycklig Emelie.)

Bilder från första mötet med familjen

Hos frissan

I anslutning till vårt hotell finns ett stort köpcenter. Där är vi just nu - Jag, Ilse och Lin och får våra hår fina inför kvällens stora familjefest! 125 000 idr (ca 85 kr) /person för tvättning, klippning och styling! Helt ok pris! Supernöjda!

Tackar min lyckliga stjärna

Vilken dag!!

Strax innan lunchtid idag kom en av våra systrars man och systersonen Nuris med två stora bilar och hämtade oss på hotellet. I vår bil hade vi två barnbilstolar som Ratna (syster) och Nuris hjälpt oss att boka. Tryggt! Det var väldigt skumpiga vägar, vilket var skönt för båda barnen somnade efter en liten stund. Det gav mig tid att titta ut genom fönstret och i lugn och ro gå igenom alla känslor inombords. Nervositet, oro, pirr och glädje! Lin berättade om ditten och datten - hon har ju varit här en gång tidigare. Varje gång en moped körde förbi med ett litet barn ståendes fram (utan hjälm) satte vi hjärtat i halsgropen! Trafiken i Indonesien är... Annorlunda mot vad vi är vana. Inga direkta regler och man bara tutar lite när man vill köra förbi någon annan. Det är massor av bilar, lastbilar, cyklar och mopeder blandat överallt. Jag är jätteimponerad av båda våra chaufförer! Men såklart, de kan ju det här!

Utanför fönstret växte bananträden täta och risfälten bredde ut sig mer och mer ju längre vi körde. Vi stannade vid en avstängd restaurang där vi drack vatten och barnen fick kränga den lunch vi hade med oss (chips, mackor och kex typ).....

Filmteamet gav oss mikrofoner och sen ville de köra med oss (mig, Lin, Tim och Mark) en sväng innan vi fick möta familjen. Under vår lilla bilfärd grät jag. Tänk att vi satt där tillsammans alla fyra och snart skulle vi gå för att kramas med vår familj.

Efter en stund stannade vi bilen. Vi gick ut och väntade i skuggan medan teamet arrangerade kameror och annat med familjen. Bara några minuter bort väntade de alla. Derk (programledaren) gav oss instruktioner hur vi skulle gå för att möta dem och vad vi skulle göra /inte göra osv. Vi skulle gå runt hörnet av bensinmacken, ner mellan bananträden, promenera långsamt ner på en grusväg, inte titta in i kameran (!) följa vägen och i slutet av den var familjen.

Alltså pirret i magen när vi stod där och väntade... Vi tog en selfie och försökte andas. Tillsist sa Derk (äntligen!) att det var ok för oss att börja gå!

Jag tog Lin i handen och Tim höll i Mark. Vi tittade på varandra och utan att säga något så var det som om vi alla kände ett enormt stöd i varandra "all together!" Grusvägen var jättelång, (fast egentligen var den nog inte det.) När vi gått någon minut såg jag Maryati och Radjiman sitta på varsin stol och vänta! Bakom dem stod alla syskonen uppradade och runtomkring hade nyfikna bybor, grannar och övriga släktingar samlats.

När jag såg att Maryati grät kunde jag inte hålla tillbaka. (Inga näsdukar hade jag med mig!) Vi blev alla fyra väldigt känslosamma och väl framme blev det som en enda stor gråtfest. Fast en fin och väldigt lugn sådan.

Alla stod kvar på "sina platser". Mark och Tim kramade alla först och sen Lin och jag.

Åh! Maryatis kram som jag längtat så mycket efter. Det var precis så som jag tänkte att det skulle vara. Min nervositet och all oro försvann direkt. Det kändes bara fint, varmt och helt magiskt! Alla syskonen presenterade sig och jag försökte verkligen komma ihåg vem som var vem och i vilken ordning. Men, hallå vi är totalt 15 syskon. Jag behöver nog lite mer tid! Hehe

När alla kramats och vi hade torkat tårarna gick vi in i en av våra systrars hus och fick vatten. Plötsligt strömmade det in massor av människor som ville hälsa! Alla var familj/släktingar. Vi satt på golvet, som man gör här. Matte, Ilse och barnen kom efter en stund (de blev tillsagda att vänta) och Isabella sprang helt obekymrat fram till Maryati och gav henne en kram. Vi har pratat mycket om Ibu Maryati. Så fint! Olivia blev buren från famn till famn för alla ville känna och gosa. Men det var helt lugnt för vår lilla oliv, hon bara skrattade, log och gillade läget!

Det var dock väldigt varmt. Och väldigt mycket nya intryck för barnen. Alla gjorde sitt bästa med att svalka dem men jag såg att de påverkades mycket. Så, efter några timmar när vi ätit och smakat supergod mat (kyckling, soppor, ris, fisk, grönsaker, mm. Allt tillagat för vår skull) körde vår systers man oss tillbaka till hotellet! Lin, Tim och Mark stannade en stund till.

Olivia somnade direkt i bilen, men Isabella grät och sa att hon hade ont i magen... Sista halvtimmen av bilresan somnade hon snyftandes. Åh. Väl tillbaka på hotellet med lite varm mat, dusch och nappen kändes det bättre.

Nu sover dem äntligen (klockan är 02.30) och Matte likaså. Men jag ligger klarvaken och tackar min lyckliga stjärna om och om igen. Den här dagen har verkligen varit fantastisk!

Imorgon är det fest!

(Bilder från dagen kommer senare.)

This moment

Lägger mig med den här bilden i mitt huvud. ❤️ Godnatt.

Trött och glad

Här ser ni en mycket trött Nur kasanah/Emelie Falk... Vi sitter i bilen påväg hem efter en helt otrolig dag. Jag har fått låna min systers barnbarns svamp-bob kudde och den är skön att ha bakom huvudet på de här skumpiga små vägarna.

Så otroligt mycket känslor och intryck inom mig just nu. Jag ler, skrattar och gråter samtidigt.
Lovar såklart att återkomma och berätta allt. Men först - vila och få barnen i säng! (Inatt somnade dem klockan 03 pga tidsskillnaden...Zzz...) Imorse ryckte vi upp dem klockan 08. Klockan 03 svensk tid. Ni kan ju räkna ut hur många timmars sömn det blev. Lägg då till amning och nervositet på det... Hoppas vara i fas ikväll.

Nu- Back to the hotel.

Tack för alla fina hälsningar. Det värmer så mycket ska ni veta!

Inspelning dag 1

Vi sitter i programledaren Dereks rum och tittar på materialet när de filmade i byn - Maryati, Radjiman och familjen. Otroligt känslosamt och fint alltihop. Det är inspelat från byn, platsen vi är födda, de intervjuar våra syskon och föräldrar. Alla pratar så varmt om oss och de längtar till vi kommer. En av våra syskon (äldsta sonen Isman) berättar att han minns när vi blev bortadopterade. När Tim och Mark adopterades var han 12 år, när Lin och jag adopterades var han tonåring. (Här säger man att han var vuxen) Han har många minnen som han vill berätta.

Åh vad jag längtar nu. Vi är otroligt rörda och spända allihop! Om några minuter går bilarna mot byn.

Imorgon är det dags

Klockan är strax över 22 här i Semarang. Barnen sover (i våra sängar, vägrar sina egna) och Matte och jag packar ryggsäcken med bra-att-ha-saker till imorgon! Myggmedel, solkräm, myggnät, klämmisar till Olivia, vatten i mängder, extrakläder, blöjor, paddan, etc.

Klockan 9.00 går våra bilar mot ett ställe utanför lilla byn Grobogang och familjen! Gaaah! Men, först ska vi möta filmteamet som visar oss deras material från när de var i byn och filmade. Samt att vi kommer bli intervjuade och prata om hur allt kommer gå till. Derek (programledaren från Spoorlose) följer oss sen fram till familjen. Han är tydligen jättekänd i Nederländerna, så Tim och Ilse var helt pirriga för att han var här. Jag var nog oförskämd när jag sa att jag inte har en aning om vem han är haha. Inte särskilt trevligt. Men har inte riktigt hängt med.... Oooops!

Det är puasa (ramadan) här så ingen äter dagtid. Därför har vi fått köpa med oss lite mat som vi kan ha både på resan dit och under tiden vi är där. På grund av värmen och känsliga mjölkmagar, fick det bli bröd, kex, vatten, juice och chips typ. Vi får äta på kvällen när vi är tillbaka sen. Bredvid vårt hotell finns ett stort köpcenter och där finns allt (även dagtid)! Jättetryggt tycker jag. Bra för Isabella som just nu är lite svår med maten... Idag krängde vi både Nasi Goreng, hamburgare och pommes. Härlig blandning! Matte är våglig och testar en massa nytt! Idag beställde han några typ vegetariska köttbullar som simmade i stark sås. Det tyckte han dock inte om. Han spottade ut och sen erbjöd han bort det. "Ilse, would you like to try my food?" Haha

Bilresan imorgon tar ca 4 timmar t/r.

Jag är jättenervös! Verkligen jättenervös! Godnatt.

Flygresan

Vi startade hemifrån strax efter lunch. Jag var så pirrig i magen! Kändes som om stora fjärilar flög omkring därinne. Innan jag hoppade in i bilen hann jag krama en hejdå-gruppkram med världens bästa grannar och vinka till mamma och Bengt som gått ut till vägen.

När vi körde ut ifrån Helsingborg grät jag. Mest av spänning och så lite för att jag såg i mammas ögon att hon var orolig. (Men det skulle hon såklart aldrig själv erkänna.)

Väl på plats på flygplatsen tog jag tre djupa andetag och bestämde mig för att det här kommer gå bra och det gjorde det! Isabella var jätte exalterad över att få flyga flygplan. Vi räknade flygplan (om och om igen), lekte och busade. Olivia fick gröt-klämmis och var ganska nöjd över att få sitta i selen och bara titta på alla människor.

Första flyget tog sex timmar (Köpenhamn - Doha) Vi skulle landa i Doha mitt i natten. Barnen sov mesta tiden. I Doha hade vi ca en timme till nästa flyg som skulle ta 9 timmar (Doha-Jakarta). Isabella var vaken på flygplatsen och Olivia sov i selen på min mage. När vi kom på nästa flyg var det lite svårt för barnen att komma till ro... Dessutom var det flera andra bebisar/barn på samma rad som oss och de alla turades om att skrika = väcka varandra. Hehe

Personalen var jättetrevliga! Det var fri dricka, ok mat och Isabella fick presenter i form av gosedjur, pennor och ritblock! Jag hade packat med lite presenter till henne som jag tänkte att hon skulle få öppna (klistermärken, pysselbok, pixiböcker) men det kan vi spara, som hon själv sa. Going!

En av flygvärdinnorna kom fram till mig, log stort och började prata indonesiska. När jag förklarade att jag inte kan språket log hon ännu bredare och sa "Aaah you from Japan?" Haha ehh nej.

Även en av kontrollanterna i Jakarta började prata indonesiska med mig. När jag sa att jag är adopterad svensk och är här för att hälsa på min biologiska familj skakade han på huvudet och sa "You not swedish, you should learn. Yes yes madame!"

Märklig känsla. Här är jag inte "en riktig" indones och hemma är jag inte "en riktig" svensk (enligt vissa.) Enligt mig själv är jag både och!

I Jakarta skulle vi vänta i 3 1/2 timme och sen gå på sista flyget, som bara tog 1 timme. (Jakarta-Semarang) Där kände jag bara... Låt det gå undan. Då var jag trött på passkontroller, väntan på väskor, kö-system och gloendes människor när jag ammade. Lin, Mark och Matte ställde sig som en mur runt mig när jag satte mig på golvet på flygplatsen för att amma, kändes sådär men tvunget!

Både Matte och jag var föresten nerkissade, kladdiga av mat, svett, dreggel och amning (jag). Sådär fräscha......

I Semarang landade vi strax efter klockan 22 (lokal tid). Vi fick tag i två taxibilar ganska snabbt. Tur det. Isabella höll helt på att förlora humöret. Hon grät, gnällde, klämde foten i en vagn, tappade sin tiger-nalle, ville bli buren och ja allt på en och samma gång. Jag förstår henne! I bilen somnade hon i min famn direkt. Olivia var klarvaken och glodde på alla lampor ut i mörket.

När vi hoppade ur bilen möttes vi av Tim och hans familj, Nuris (vår systerson) och hans familj och en av våra systrar Eny! Vilken överraskning! Glädje! Isabella blev plötsligt hur pigg som helst och sprang omkring med Joanne i foajén till hotellet. Så gulligt!

Dagen idag har bara handlat om återhämtning. Vila, mat (Nasi Goreng = 36 kr/två personer) och packa upp.

Imorgon väntar en spännande dag! Då ska vi först möta upp filmteamet och sen träffa familjen! ❤️

Hej från Semarang

Från igår när vi kom fram! 

Framme

Åh! Vi är framme! Möttes av Tim och familj när vi klev av taxin i Semarang. Glädje! Isabella och Joanne (Tims dotter) började genast att kramas och springa runt. Underbart att de känner igen varandra! Dessutom är de väldigt lika.

Det är väldigt varmt här! Fuktigt och tryckande. Typ som när det är åska på G hemma. Min "munkis" byttes snabbt ut mot sval klänning...

Har nog aldrig varit såhär trött, det brummar i huvudet och gungar i kroppen. Det har totalt tagit ett dygn för oss att resa hit, men allt har verkligen gått bra! Båda barnen har turats om att sova i omgångar, (precis som hemma) vilket har gjort att sovtimmarna blivit få. Det har varit det jobbigaste... Men förutom det har det mesta flutit på! Tre gånger har vi gått av och på flyg, knaprat bröd och druckit vatten vid start och landning! På sista flyget fick Bellis fönsterplats vilket ju såklart var hur spännande som helst!

Nu har vi precis checkat in på hotellet, klockan är närmre midnatt här. Alla var hungriga så vi beställde roomservice till rummet. Efter dusch, välling, amning, bok hoppas vi nu på s ö m n och få sova länge... Det är 5 timmars i skillnad från hemma, så detta kan ju bli hur som helst....

And we are off

Vi sitter på flyget och jag har begränsat med uppkoppling på internet!

Enligt appen är vi ovanför Bulgarien nu! Så coolt.

Barnen har det bra. Olivia sover och Isabella tittar på en tecknad film. Jag är trött, pirrig och lite svettig men ändå lugn inombords.

Mötte upp Lin och Mark på flygplatsen och känslan av att vi är tillsammans är så himla fin!

Vi träffar Tim i Indonesien och den 29/6 träffar vi familjen!

Nu ska jag gå och kissa på den brummande och läskiga toaletten... Hehe

Avresa - sista pusselbiten

Dagen före avresa. Det har packats, städats och tvättats här hemma hela dagen. Ja, så mycket som är möjligt med två små vildingar! I eftermiddags kom dock världens bästa mormor och bonus-morfar och så fick barnen följa med hem och plaska i barnpoolen en stund. Skönt!

Hela dagen har folk hört av sig till oss. Vänner och grannar har kommit förbi med lyckoönskningar och jag blir så känslosam och varm inombords varje gång jag tänker på att om exakt ett dygn sitter vi på ett flyg påväg till Indonesien. I veckan har jag känt mig lite "ur banan". Inte kunnat koncentrera mig på så mycket mer än på resan, planering, allt kring barnen och så mina egna känslor inför alltihop. Jag är nervös och pirrig!

Tänk när jag, för fem år sedan, satt hemma i vår lilla 2:a på Rektorsgatan och funderade på mina "rötter". Kort därefter fann jag den bästa tvillingsyster man kan tänka sig, i Lund, lika glad och med stora framtänder som jag. Tillsammans fick vi veta att vi har två härliga bröder (tvillingar) i Holland. Vi grät floder när vi sågs för första gången och trodde knappt att det var sant. Nu är vi alla fyra samlade och ihop ska vi återförenas med hela vår stora biologiska familj. Det blir liksom som den sista pusselbiten på den här storyn. Mitt pussel blir helt. Undrar om jag kan sova inatt.... Det är ta mig tusan så galet alltihop!

Vi hörs imorgon när vi är framme!
Kram.

It´s like a fairytale

På Facebook har vi en syskongrupp där vi ofta "pratar" med några av syskonen och släktingarna i Indonesien. Det är så härligt! Alla skojar, skickar bilder och skriver om ditten och datten till varandra. (Ovan en bild på vår biologiska mamma och pappas hus.) Idag skrev en av våra systrars söner - Nuris. Han är 29 år och är den som håller i trådarna gällande bokning av bilar, min önskan om bilstolar till barnen, han har ordnat en festlokal där familjefesten ska hållas, han kommer att fotografera, osv. Han är väldigt engagerad, vänlig och hjälpsam med allt! Är det något man undrar så frågar man bara honom! Tryggt. Idag berättade han att historien om oss två tvillingpar är en saga han har fått höra ända sedan han var liten. Hans mormor (vår mamma) och alla syskonen har pratat mycket om oss. De har berättat om hur det var när vi lämnades bort och sen har de undrat/spekulerat i hur vi har det, var vi finns och de har alltid sagt vi ber att en vacker dag få träffa dem alla igen.
Tänk att det nu gått 30 år och om tre dagar är vi påväg.... Drömmen kommer bli sann för oss alla! Jag kan inte beskriva pirret och alla känslor i min mage just nu. Som Nuris sa, It´s like a fairytale...

På Fin Fot Hos Carina

Det finns två typ säkra kort om man verkligen vill avgöra om vi i syskonskaran är biologiska syskon eller ej.

1. Våra långa framtänder. 

2. Våra sneda lilltår. (Jag har en sned, på högerfoten.) 

Igår fick min lilla sneda lilltå (plus övriga tår) välbehövlig behandling med fotbad, vård och massage hos bästa Carina! Så skönt! Olivia var med som support. 

Selamat malam

När vi kommer till Indonesien har familjen förberett en stor familjefest! Vi fick höra häromdagen att det endast är närmsta familjen som kommer att närvara... Eeeh 80 pers!! Gaah!
Jag försöker så gott jag kan att plugga in alla namn med hjälp av bilder, men jag tror att jag kommer ha glömt hälften och bli helt pittögd och förvirrad när vi väl är där. Hm, vem är du nu igen...? Hehe, jag hoppas att alla har överseende. Det ska bli så otroligt roligt att träffa alla!
Jag försöker plugga in lite enkla indonesiska fraser nu också! Det känns verkligen knasigt att öva in något som jag faktiskt inte har en susning om hur det låter... Märker att jag gärna vill "bryta" med engelskt uttal. Ja, HEY kan man kanske inte säga på så många andra sätt? Men då blir det liksom att de andra fraserna låter likadant... Åh det här får jag nog fortsätta träna på! Selamat malam!

Transportväska Bugaboo Comfort

Vi har beställt en transportväska till vår vagn! Den känns rejäl, stabil och går att rulla precis som en resväska med hjul.  Efter massor av diskuterande fram och tillbaka bestämde vi oss för att inte köpa någon ny resevagn, utan ha med vår syskonvagn Bugaboo donkey på resan istället. Här kan man se en bild på den när den är "utvecklad". Dels valde vi att ha med den för att det är tryggt att ha båda barnen i vagn om vi t ex promenerar. Men också för att just den här vagnen är så himla smidig, lätt och kan användas i massor av olika lägen.
Ikväll testade vi att fälla ihop vagnen och packa ihop den i nya transportväskan och båda resväskorna (opackade) i bagaget på bilen. Allt får precis plats!! Puh.
Otroligt att dubbelvagnen med alla tillbehör får plats där i. Det är lite meckigt att få ner den, men värt det tror jag! Här kan man se ett klipp.

Glad

Vi åker alla fyra!! Den bästa nyheten på länge kom idag! Båda tvillingparen. Alla tillsammans! Jag är så glad!
(Bild från i somras när vi träffades för första gången på Fredriksdal.) 

Hår och skönhet

Idag har lilla Oliven fått bli fin(are) i håret! Bästa Lollo trollade med saxen och vips så hade Olivia fått till en söt lugg och något kortare i nacken. Hennes hår alltså... Det växer som ogräs! (Fint ogräs.)
Men, nu är hon nyklippt och redo att möta familjen i Indonesien! (Allt hänger ju på frisyren, hehe)
På onsdag är det Isabellas tur!

Familjen

Det här är vår stora familj som just nu är riktigt pirriga och förväntansfulla nere i Indonesien! (Jag har fått tillåtelse att publicera.) En vecka kvar!! Gaah!

Från vänster: Arti, Rina, Aris Purnomo, Isman, Nurhayati, Aris Sutrisno, Anik, Ratna, Radjiman (pappa), Maryati (mamma), Eny och Nurul.

Ratna är yngst. Isman är äldst. Mellan dem skiljer det ca 30 år! Alltså, fatta stålkvinna att föda 15 ungar!! Gaaah! (Här vill jag göra en emoji som håller upp näven = power!!) Via Facebook har vi kontakt med många av syskonen, men Ratna är den vi pratar med mest.

De som fattas på bilden är jag, Lin, Tim, Mark och Aris Sulistyo (en av våra bröder.) När vi kommer ner hoppas vi kunna få till en syskonbild med alla syskon! Förutom Mark, som tyvärr inte kommer att åka med oss den här gången...

Instagram

Nu har jag öppnat ett instagram-konto! Tänker att det kanske är lite lättare och går snabbare att lägga upp bilder och videoklipp där. Kul mest för mig själv förstås att ha dokumenterat i framtiden. 

Men, ni som har instagram! In och följ med vet ja! (Skonar er från en massa bilder på mina barn här, hehe) @indonesienresa

Mindmap

Läraren i mig kom fram ikväll när min man frågade för 110:de gången om vi har allt klart inför resan... Av med tv:n (fotbollen) ett slag och så ritade jag pedagogiskt upp allting i form av en mindmap. Nu är han med på banan! (Hoppas jag.) Aja, det viktigaste för honom att komma ihåg innan avresa är pass, pengar och fotvård. 

Sjukling

Jag skulle aldrig ha skrivit om min oro... Idag har vi varit hos doktorn med Olivia. Hon är äntligen feberfri. Men... Det har visat sig att hon har fått en herpesinfektion(!?) Troligtvis av en förkylning. På ena benet är en nasty samling av små blåsor/prickar och de är tydligen smittsamma. Vi får inte pilla på dem och vi ska inte behandla med nåt. Det läker av sig själv, men vi vet inte hur lång tid det kan ta.

Dessutom är hon förkyld och har hostat hela natten, så inhalator (samma som storasyster) ska användas vid behov. Som om inte det vore nog har hon fått stora blaffiga utslag på rumpan. Det är blöjeksem... Dessa ska behandlas med särskild salva och så får vi lufta så mycket som möjligt.

Tjoho! Känns ju som om vi inte kan göra annat nu än att bara hålla tummarna för att detta försvinner fortast möjligt så vi slipper det på resan! Amen.

Oro

I flera veckor, eller egentligen månader, har vi haft diverse förkylningar och åkommor här hemma. Alltid lika härligt! Matte har haft ett svullet finger, ryggvärk och huvudvärk, min mage har varit knäpp och båda barnen har varit sjuka i omgångar. Det har varit hög feber, utslag, benvärk, ögonkladd, hosta, förkylningsastma, snor och diverse besök hos doktorn. Det är så jobbigt. Alla som har barn hemma vet vad jag talar om... Sömnlösa nätter, gnäll, skrik, snor, slem, kräks, hostmedicin, Alvedon, tvätt i massor, och så vidare. Dejligt!
Det är förstås ingen större fara med allt det där, det går över och alla går igenom det. Men! Nu inför resan nojjar jag mig så för just den här sjukdomsbiten.
.... Och det triggar andra känslor. Alltså. Det skapar en stress och oro som jag inte brukar ha. Den ena tanken leder liksom till den andra...

Åh... Om de är febriga och sjuka hela resan... Kräks ner hela flygplanet... Eller snorar (och inte kan sova) och skriker hela vägen... Och när vi sen är framme... Värmen... Myggen... Den främmande maten... Dåliga magar... Alla nya människor... Tänk om de kommer bort i myllret? Mina reaktioner och känslor när jag träffar familjen... (Hur kommer det att påverka dem?) Eller det värsta, om något riktigt hemskt händer så de måste besöka läkare/sjukhus. Jag vet, jag vet. Jag kan inte förutspå hur något kommer bli och jag kan inte kontrollera något heller. Men jag nojjar ändå. Inte så mycket över mig och Matte, utan allt handlar om barnen. Det här är liksom ingen vanlig charterresa till Gran Canaria, utan det är en resa till ett (faktiskt) främmande land, som totalt tar 23 timmar!! Jag är själv inget större fan av att flyga långt och då med två små barn... Men! Nu är det dags att vända på tänket! Jag tror ju på mig och Matte, och Lin. Nu gäller det att tänka positivt! Vi kommer rodda trötthet, rädsla, väskor, pass och biljetter och två barn. Vi måste ju! I huvudet målar jag upp det här:

Vi alla sover största delen av resan ner och när det är dags för flygplansbyte (två stycken) så är det två lugna barn och tre coola vuxna som bara flyter med. Under vakentiden har vi laddat med frukt, film och leksaker. Sen när vi kommer fram har vi flyt med trafiken och kommer fram säkert till hotellet där det är svalt och skönt. Vi vilar, packar upp och tar något att äta. På hotellet finns det ett lekrum och supermarket där vi hittar det mesta till (framförallt) Isabella. Såklart är vi försiktiga med mat som inte är tillagad ordentligt, vattnet i kranen och frukt som ej har skal. Ris, kex och banan kan vi leva på om inget annat, hehe. Vi har med oss burkmat och "klämmisar" till Olivia och hon ammar och dricker vatten (endast ur pipmugg, men det är alltid nåt.) Våra magar är okej och enda gången de krånglar är när vi är på hotellet med egen toalett! 
Innan vi går ut smörjer vi oss med solkräm och myggmedel. Från hotellet till familjen tar det ca 2 h med bil. Resan går bra och är säker, vi har air condition, bälte och bilstolar till barnen. När vi träffar familjen känns det tryggt och bra. Pirret i min mage är bara positiv och det känns naturligt att få krama och umgås med Maryati och Radjiman (biologiska mamma och pappa) och alla syskon. Alla är såklart snälla och varma och vi får vila inomhus hos dem ifall barnen (och vi) behöver det. Även vagnen är med där båda barnen får plats och vi har myggnätet också. Vi är inte i Indonesien - Semarang, för att turista den här gången, utan vi är där för att träffa familjen. Dagarna går fort. Plötsligt är det dags att flyga hem och flygresan går ännu fortare, smidigare och bättre! Jag känner mig lugn och harmonisk och allt känns bara så bra. Sådär. Precis så kommer det bli! .... Och förstås, inte en endaste sjukdom så långt ögonen (ja, det måste vara båda ögonen) kan nå.

Tack och adjö för idag

Fortsättningen på filmandet har gått lika bra idag som igår. Det hade dock kunnat vara lite finare väder! Vi har kurat inomhus med filtar, te och kaffe. Jag blev intervjuad hela förmiddagen och på eftermiddagen kom familjen Jansson och vi blev alla filmade när vi lekte och busade med barnen. Ikväll stoppade vi Isabella och Olivia i vagnen och så drog vi in till Gröningen där vi filmade en promenad längst vattnet. Spännande för Isabella att få vara uppe lite längre än vanligt och spana på alla båtarna. Synd att det regnade lite. Det är så mycket finare där nere när solen skiner! Men, men. Nu är det slut för den här gången. Det har varit kul att lära känna Ben och Richard! Tyvärr kommer de inte att följa med till Indonesien. Det är programledaren som hänger med då istället.

I skrivande stund har jag placerat mig i soffan, skickat Matte till affären för att handla hem lite gott och två barn som sover. Aaah. Tummen upp för en bra dag!

Lin och jag

Idag har det varit en kul dag!

Lin och jag berättar (åter igen) vår historia. Den här gången för holländsk tv. I tre dagar kommer vi att filma, med start igår, i Lund. Idag kom lilla teamet till Helsingborg och vi filmade hemma och sen begav vi oss in till stan. Imorgon fortsätter vi i Helsingborg. Mellan inspelningarna idag klämde vi i eftermiddags in en intervju för en veckotidning + fotografering. (Visar när allt är klart.) Galet speedat! Vi har en del vana nu av både kameror, intervjuer och fotografering så det mesta går smidigt och snabbt! Kamerakillen skrattade och sa att vanligtvis brukar vi få göra om en del scener massor av gånger, men med er går det så snabbt! Komplimang!

I fyra år har vi gjort det här nu. Fyra! Tiden går fort! Visst förstår vi kanske att en del tröttnar på att läsa och höra om oss... Men då får man låta bli att läsa! Först var det bara vi. Jag, Lin och Sydsvenskan. Sen tog det fart. Vår historia spred sig som en löpeld. Jag minns hur det hade kommit ett nytt samtal eller sms, från journalister som ville haka på och berätta, varje gång jag tittade på telefonen. Vi gjorde allt vi blev tillfrågade - radio, tv, dagstidningar, veckotidningar, nyhetsinslag och morgonsoffan - inrikes och utrikes. Det var skojigt att göra intervjuer, men också intensivt och tufft. Lin och jag höll samtidigt på att lära känna varandra och det var inte alltid lätt när vi fick frågor som vi inte var beredda på. Dessutom hade vi ju ingen medievana alls! Vi satte stopp ett tag och tog en paus. Några intervjuer här och där bara. Men nu har det tagit lite fart igen! Detta p g a att vi funnit våra tvillingbröder och medverkade i dokumentärserien Separated at birth för internationella tv-kanalen TLC. En del vill liksom skriva om fortsättningen på vår historia. Många journalister träffar vi igen, kul! Och nu har Lin och jag lyckats hitta en balans. Det flyter på. Vi har roligt! Vi är noga med vad vi delar med oss av, ger varandra utrymme, berättar gärna och bjuder på oss själva men ställer också krav. Många av frågorna som vi får liknar varandra, det är en konst att försöka svara olika så det inte blir exakt samma i varje text. Hehe.

Just nu sänds Separated at birth för fullt i ca 50 olika länder och vi intervjuas av olika journalister som vill skriva om oss innan eller efter premiären av avsnitten i deras land. En morgon gick vi upp klockan 05 för att göra presskonferens via telefon och Skype med 7-10 olika tidningar i Indonesien, Malaysia och Singapore. Det var skoj och en ny upplevelse!

Många undrar om vi får betalt för allt vi gör och ja, ibland. Det mesta gör vi för att det är roligt! Vi får massor av meddelanden från människor som känner igen sig i oss, skickar kärlekshälsningar och berättar sina egna livsöden. Det skapar en slags gemenskap och känns varmt och fint. Vi tror att när vi är gamla kan vi se tillbaka på allt det här och även vi tänka, wow vilken resa. Vem hade kunnat ana att när jag för fem år sedan bestämde mig för att söka bland mina rötter skulle hitta en tvillingsyster i Lund, två bröder i Holland och en hel stor familj i Indonesien. Att sen hela vår historia följs av en massa människor och är dokumenterad på många olika sätt är bara plus! Om exakt två veckor åker vi. Pirr!! Även det kommer att dokumenteras av Holländsk tv. I oktober sänds avsnittet och jag kommer att länka här och på vår gemensamma facebok-sida. Spännande!


En sak är säker. Jag hade aldrig klarat av allt det här utan Lin. You and I! (Titeln på bröllopssången som vi båda, utan att vi visste om det, dansade till på våra bröllop - som dessutom ägde rum samma dag.)

Fuktig värme

Nu barn ska vi prova på hur värmen känns i Indonesien! Varm dusch, tvättmaskin och torktumlare på. Puh! I veckan måste det inhandlas tunna men ändå täckande kläder. Jag tänker klänningar, t-shirts och onepieces till minstingen.
(Perfekt, och lite farligt nu med massor av REA överallt!)

Duccoral

Idag var det dags, för det här drick-vaccinet. Vi fick hem det för några veckor sedan men har dragit oss för att ta det eftersom alla säger att det smakar tvi vale! För mig och Matte var det inga problem, (smakade faktiskt inte så illa) men för Isabella (vår äldsta). Oh... Hon drack tre munnar, sen ville hon inte ha. Ni som känner vår dotter vet att hon är bestämd. Minst sagt. Men, det är även hennes mamma. Hehe. Så efter några tårar, och lov att få en Festis till frukost slank allting ner. Hon spottade inte ut en endaste gång! Grym tjej! Nu är det ju bara det där att man ska vänta en timme innan man får äta eller dricka. Så, bästa Pippi Långstrump underhåller på tv:n medans jag förbereder en stor och god frukost! Om en vecka är det dags igen...

Resevagn

Det är mycket planerande i familjen just nu! Mestadels handlar allt om barnen. Vad vi ska ha med oss (och vad vi inte behöver ha med oss?) Det är första gången vi reser såhär långt med barn. Pirrigt!

Ett av alla frågetecken är om vi ska köpa en ny resevagn...! Den vi har nu (Britax) är bra men kanske lite klumpig. Dessutom är sittdelen vänd ifrån oss och jag tycker att Olivia (7 månader) är för liten! Vill kunna se henne... Suck. Om någon har bra tips skriv gärna! Jakten fortsätter. *Djungelvrål.

Nya pass

Äntligen! 

Det var väldans tur att jag läste en kompis status på Facebook där hon skrev att det var milslång kö till att förnya sina pass. För tre månader sen bokade jag tid och igår hämtade vi ut färska nya pass. Gaaah! Känns mer och mer verkligt nu. Jag är så jädrans taggad! 3 1/2 vecka kvar!