Morsdag

När jag blev mamma hände det något i mig (som för de flesta). Jag började tänka så mycket mer på att jag är adopterad - vem jag är, vem jag vill vara och vem jag hade varit om jag inte hade kommit till Sverige. Under min uppväxt funderade jag aldrig på att jag eller min familj "inte var som alla andra". Tanken slog mig aldrig att där på andra sidan jordklotet fanns det en kvinna som sörjde att hon inte fick eller kunde fortsätta vara min mamma.

Att bära på ett barn i 9 månader, känna dess sparkar, prata med det för att sen föda fram det och hålla det i armarna. Till att lämna bort det. Jag kan inte ens föreställa mig den känslan. Jag tittar på mina egna barn. De har båda sidor av både mig och Matte. Till sättet men också till utseendet. Det där är något jag tänker ofta på. Om jag skulle behöva lämna Isabella eller Olivia. Hur skulle jag överleva då? Någon som är en del av mig. Någon som jag och Matte tillsammans har "skapat".

Jag vet att det var ett mycket tufft beslut för min biologiska mamma att ta. Det gör obeskrivligt ont när jag idag förstår den enorma smärta det har inneburit för henne att lämna bort mig/oss.

I mars 1983 bestämde hon sig för att ge mig ett nytt liv. En ny mamma.

Här i Sverige fanns en kvinna som i tio års tid känt en längtan efter ett barn. Föreställ er känslan av att alla andra får barn på löpande band. Var man än vänder sig går folk med barnvagnar eller stora magar. Alla frågar "När är det dags för er?" som om det vore en självklarhet. Att längta så mycket efter något man tror att man kanske aldrig kommer kunna få, det måste vara hemskt. 

Men så en dag, i april 1983, då kom jag hem.

Jag fick utan att överdriva det bästa man någonsin kunde få. Kärlek i överflöd, ett hem, en familj och helt enkelt chansen till ett bättre liv.

Mamma och jag har alltid haft en mycket stark relation. Det är ingen tvekan om att jag är hennes och hon är min. Vi har alltid haft varandra och kunnat prata om allt. Precis allt. I vuxen ålder är jag fortfarande "mammig" och inte en dag går utan att vi hörs.

Jag känner ingen sorg för att jag inte fick växa upp i Indonesien. Inte heller någon ilska eller agg. Jag vet att jag gavs bort för att jag skulle överleva. Däremot känner jag en nyfikenhet och längtan jag aldrig känt förut. En nyfikenhet att få se det land där jag en gång föddes. En stark längtan att träffa kvinnan som är mitt, som man säger, kött och blod. Att få krama henne och säga tack.

Maryati och Sylvia. Ni har aldrig träffats, men ändå hör ni ihop. För båda har ni gett mig livet. 

Tv-inspelning

För några veckor sen la jag och Lin ut en "efterlysning" på vår gemensamma facebooksida (hemsk bild, jag vet) där vi frågade om någon ville följa med oss ner till Indonesien och filma. Nu har jag fått tillåtelse att berätta en rolig sak! Vi kommer ha med oss ett tv-team ifrån Holland som spelar in. De kommer att följa en av våra bröder Tim i Holland och besöka oss här hemma i tre dagar för att filma vår vardag. Sen åker vi alla ner tillsammans och fortsätter filmandet där. Det känns roligt att få möjligheten att delta i en dokumentärserie igen och framförallt att få vårt möte med familjen inspelat! Programmet heter Spoorloose.

Förra gången syntes vi i tv-serien Separated at birth som visades i kanalen TLC. Den finns tyvärr inte att se på webben än eftersom att programmet pågår i flera länder. Men man kan se klipp här.

Vaccination

Det här med vaccinationer är alltid lite läskigt... I alla fall för min man. Våra tjejer (och jag) grejade det (såklart) galant. Stick. Lite ont. Klart. 

Men Matte... Redan innan besöket blev han kallsvettig och skakig. I väntrummet erbjöd jag honom lite vatten, som han nonchalant avfärdade med att rulla med ögonen och vifta häftigt med handen (ungefär som om man viftar bort en fluga som kommit för nära ansiktet. Eller, när någon lagt en riktigt illaluktande fjärt.) Men jag såg att han svalde. (Ni vet så man gör när man mår jätteilla och sväljer kräkset innan det hinner tränga upp.) Oj oj vad han var nervig. 

När vi kom in till sköterskan var Matte snabb med att jag och Isabella skulle börja. No problemas! Igen. Stick. Lite ont. Klart. Jag ville filma ögonblicket när det var Mattes tur. Men då tyckte han att jag gick för långt. 

Sköterskan stack (enligt Matte högg) in nålen och Matte blev svimfärdig. Men han ville absolut inte lägga sig ner. (To cool)

Det gick i alla fall bra! Tre praliner och ett blekhuvud redo! 

Varför blogga?

Hej!

Oj vad längesen det var jag satt framför en dator och skrev! Ha! Känns riktigt härligt att få knappa på tangenterna igen (tog förresten lång tid att komma på hur man stavar ordet tangent).

Ni som känner mig vet att jag älskar att skriva. I alla tider, så långt jag kan minnas har jag skrivit dagbok. (Gör fortfarande) De ligger alla förvarade i en pappkartong uppe på vinden. Som liten skrev jag mest om vem jag hade lekt med på dagarna. Kompisar jag tyckte om ena dagen och bråkade med andra dagen. Haha. I tonåren skrev jag dagböcker som handlade om känslor. Mycket känslor. Dikter. Texter. Typ bara känslor. Kul att läsa idag!

I vuxen ålder började jag blogga. Min första blogg handlade om mig, planering inför mitt stora (feta, grekiska) bröllop och sen livet som småbarnsmamma. Där någonstans tog det stopp. Livet kom liksom emellan. Synd!

Men nu är jag igång igen! Nytt försök... Den här bloggen har jag nu skapat för att kunna dokumentera och minnas min resa som snart blir av. En resa jag vetat i hela mitt liv att jag någon gång kommer att göra. När jag är redo. Nu är jag det. Tror jag. Eller, det måste jag vara. För om fyra veckor går flyget. Till Indonesien. Landet där jag föddes. Jag kommer för första gången möta min biologiska mamma, pappa och 11 syskon... (Vi är 15 syskon totalt.)

Jag kommer skriva om allt det innersta och lite till. Följ med, om ni vill!