Att bära på ett barn i 9 månader, känna dess sparkar, prata med det för att sen föda fram det och hålla det i armarna. Till att lämna bort det. Jag kan inte ens föreställa mig den känslan. Jag tittar på mina egna barn. De har båda sidor av både mig och Matte. Till sättet men också till utseendet. Det där är något jag tänker ofta på. Om jag skulle behöva lämna Isabella eller Olivia. Hur skulle jag överleva då? Någon som är en del av mig. Någon som jag och Matte tillsammans har "skapat".
Jag vet att det var ett mycket tufft beslut för min biologiska mamma att ta. Det gör obeskrivligt ont när jag idag förstår den enorma smärta det har inneburit för henne att lämna bort mig/oss.
I mars 1983 bestämde hon sig för att ge mig ett nytt liv. En ny mamma.
Här i Sverige fanns en kvinna som i tio års tid känt en längtan efter ett barn. Föreställ er känslan av att alla andra får barn på löpande band. Var man än vänder sig går folk med barnvagnar eller stora magar. Alla frågar "När är det dags för er?" som om det vore en självklarhet. Att längta så mycket efter något man tror att man kanske aldrig kommer kunna få, det måste vara hemskt.
Men så en dag, i april 1983, då kom jag hem.
Jag fick utan att överdriva det bästa man någonsin kunde få. Kärlek i överflöd, ett hem, en familj och helt enkelt chansen till ett bättre liv.
Mamma och jag har alltid haft en mycket stark relation. Det är ingen tvekan om att jag är hennes och hon är min. Vi har alltid haft varandra och kunnat prata om allt. Precis allt. I vuxen ålder är jag fortfarande "mammig" och inte en dag går utan att vi hörs.
Jag känner ingen sorg för att jag inte fick växa upp i Indonesien. Inte heller någon ilska eller agg. Jag vet att jag gavs bort för att jag skulle överleva. Däremot känner jag en nyfikenhet och längtan jag aldrig känt förut. En nyfikenhet att få se det land där jag en gång föddes. En stark längtan att träffa kvinnan som är mitt, som man säger, kött och blod. Att få krama henne och säga tack.
Maryati och Sylvia. Ni har aldrig träffats, men ändå hör ni ihop. För båda har ni gett mig livet.
1 kommentar:
Jag skulle kunna säga "Jag förstår", men det gör jag ju såklart inte, ingen som inte varit med om det du varit med om eller det som dina föräldrar varit med om förstår egentligen. Men känner man dig så är det lite lättare att försöka sätta sig in i era olika situationer, som förälder och barn. Jag som inte är släkt med dig men som fått lära känna dig säger också Tack till Sylvia och Maryati, utan er hade Emelie inte korsat min väg. Det finns liksom alltid många om i ett liv eftersom det finns så många vägskäl. Men en sak är säker och det är att den vägen jag valde när jag träffade dig, Emelie, var så väldigt rätt!
Skicka en kommentar