Sammanfattning

Barnen sover och jag sitter uppe och läser... Bloggen! Ja det verkar kanske lite konstigt, men nere i Indonesien hann jag aldrig läsa igenom så noga. Jag skrev ofta i en skumpandes bil eller på hotellet med ett barn i knät eller ett annat lekandes framför fötterna (läs- blev avbruten varannan minut.) På nätterna låg jag uppe och skrev med trötta ögon... Så jag reflekterade nästan aldrig över inläggen utan skrev bara det jag tänkte på där och då. Men nu har jag tid att läsa och reflektera! Dessutom från datorn! Jag är så glad att jag har skrivit och dokumenterat. Jag upplever allt igen på något vis nu och alla känslor bubblar. Efter att ha läst och haft dagar att smälta alla intryck kommer här min sammanfattning av alltihop!

Flygresan

Allt med flygresan har verkligen gått så oerhört bra! Ja, såklart att det har varit tufft med 27 timmars resa, enstaka sovtimmar, brusande och guppande på tre (totalt sex) olika flygplan, väntan på flygplatserna, stimmigt med mycket människor och dålig luft + lukt. Men helt ärligt, det har ändå gått bra både dit och hem! Servicen ombord har varit toppen, vi har haft tur med våra resväskor (förutom att en är sönder) som kommit relativt fort på rullbanden när vi väntat. Vi har fått platser längst fram på alla flyg, vilket gjort att vi kunnat sträcka och vifta med benen hur mycket vi velat!

Boendet

Det var helt klart värt varenda extra öre vi la på att bo på Crown Plaza. Ett jättefint hotell med utmärkt service, pool, gym, god mat och spa. I anslutning till hotellet låg ett stort köpcenter där allt roligt som finns för barn (och vuxna) var lättillgängligt - lekland, leksaksaffärer, shopping, restauranger, supermarket, osv. Hotellet får full pott gällande komfort och trygghet. Vill ni se mer av hotellet kan ni kika här.

Jag och familjen

Att äntligen få ha träffat våra biologiska föräldrar Maryati och Radjiman och resten av familjen har (som jag trodde) skapat ett lugn inom mig. Jag känner mig hel och varm inombords. Det finns inga frågetecken längre. Det är verkligen en härlig familj med massor av värme och kärlek. Ingen lämnas utanför eller ensam. De skrattar och gråter ihop och värnar så innerligt om varandra! Jag kände mig verkligen som en av dem på en gång. Första dagen när vi satt alla hos en av våra systrar skrattade vi åt... Mina tår! I hela mitt liv har jag haft roligt åt mina sneda tår och tänder och tänk att de alla haft precis samma tanke om sina egna. Våra tår och tänder förenar oss, haha! Det har varit en skön känsla att ha fått svar på så mycket som jag aldrig egentligen vetat att jag behövt få svar på. Maryatis berättelse kring bortlämnandet av mig och Lin gjorde såklart ont i hjärtat. Mer än ont. Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på hur det måste ha varit för henne. Hon ville inte lämna bort oss. Det var inte hennes beslut. Mot sin vilja tog en man oss i sina händer och gick. Även om det gör så ont att tänka på så känns det "skönt" att veta hur allt var då och hur det gick till... För nu förstår jag varför jag själv har så svårt för separationer och/eller att bli lämnad. När någon går åt andra hållet utan att jag förstår blir jag så förtvivlat ledsen. (Jobbar med det.)

Det var en riktigt underbar känsla att få krama Maryati. Isabella säger ibland "Mamma ska vi kramas som Maryati gör?" Ja, för hon gjorde verkligen på ett så fint och speciellt sätt. Hon tar liksom tag i hela ansiktet, pussar på varje kind och luktar samtidigt. Åh.

Mateos och barnen

Jag vet att det är många som tänker på våra tjejer och undrar hur det har varit att resa långt med två små barn under 3 år! Men, som jag tidigare skrev. Det har verkligen gått bra! Isabella och Olivia har kommit först i alla lägen. Jag trodde att det skulle bli mycket svårare än vad det var att bo alla fyra i en säng (barnen vägrade sina egna) i ett litet rum. Toaletten var öppen ut i rummet med en halv glasdörr så ja, det fanns liksom ingen privacy alls om man säger... Men, det har ändå gått bra! Matte och jag har gett varandra "egentid" så gott vi har kunnat genom att ta vars ett barn på promenader och hittat på olika saker eller gått ner till frukosten lite tidigare så den andra fått sova en halvtimme till, osv. Under bilresorna (4-5 timmar t/r) har barnen för det mesta sovit, vilket gett mig massor av tid att fundera på alla känslor. (Jag är en tänkare...)

Barnen har haft många trygga vuxna famnar som kunnat busa, leka och trösta. De har skojat och stimmat med alla kusiner och släktingar dagarna igenom! Härligt!

Själva flygresan har som sagt gått jättebra! Eftersom vi rest på natten har de båda sovit största delen av tiden och när de varit vakna har de kunnat leka på golvet framför våra fötter eller (Isabella) tittat på barnprogram. Vi har haft med oss nya och roliga leksaker men också fått fina saker av flygvärdinnorna på planen.

Tidsomställningen har påverkat Isabella, hon har behövt mycket sömn veckan efter vi kom hem. Även maten har varit svår... Hon har inte velat äta alls. Åh. Isabella som annars är en mycket matglad tjej. Det enda vi fick i henne var typ vitt bröd, pasta bolognese och fish and chips från hotellet. Det hon ville äta fick hon inte äta... Vi hade nämligen hört innan att vi skulle vara försiktiga med typ ägg, grönsaker och frukt.

Jag är glad att jag tog beslutet innan resan att fortsätta amma Olivia. Utöver det åt hon burkmat, gröt och frukt-klämmisar från Ica Maxi. Hon fick inte äta av maten där. Det gick jättebra!

Det absolut jobbigaste under hela resan har såklart varit att båda barnen blev sjuka precis innan hemfärd. Det har jag/vi mått riktigt dåligt för... Känslan när vi checkade ut från vårt rum, satt i lobbyn och tog tempen på först Olivia... 40, 2... Sen Isabella... 39,9... Olivias prickar som läkaren sa var vattkoppor, vilket betydde att vi inte fick flyga. Magkänslan som sa att det inte är vattkoppor. Tanken på att om det ändå är vattkoppor och vi smittar ner ett helt flyg!! Sen Isabellas utslag som varade, blödde och gjorde ont... Dessutom en ond mage på det... Den fruktansvärda ångesten där och då. Hemlängtan som kändes i varenda liten nerv. Vi tog beslutet att åka ändå och det var tur. Så fort vi kom hem åkte vi till lasarettet och båda barnen undersöktes noga. Inget farligt, inga vattkoppor, "bara vanligt" virus, insektsbett (Tomcat) och helicobacter (magbakterier.) Det kommer bli bra. Vi är lediga till mitten av augusti och har all tid att vila och kurera! Puh.

Jag ångrar inte en sekund att vi åkte och tog med barnen! Det hade känts fel att inte ta med dem. Jag ville åka med hela min familj!

Jag ville inte vänta eftersom jag, Lin, Tim och Mark hade en tanke att resa ihop! Dessutom vet vi att både Maryati och Radjiman är gamla och sjuka. Vem vet om det här var enda och sista gången vi sågs...Vi hade dessutom aldrig åkt om vi inte fått grönt ljus från både läkare och sköterskor på Bvc. Vår Susanne (och moster Anne-Maj i Småland) har hjälpt oss med allt! Vaccinationer, besvarat frågor, stöttat, gett råd, tips, ja allt! Det har känts jättetryggt!

Matte är verkligen världens finaste man som stöttat mig under hela den här resan! Han har tagit största ansvaret med barnen och gått ut med Olivia när hon vaknat på nätterna och velat vara uppe och leka. När jag har gråtit eller behövt prata har Matte lyssnat och lagt sin hand i min. Nu i efterhand har han sagt "Det känns som om jag känner dig på ett nytt och helt annat sätt nu. På ett fint sätt".
Tack Matte för att du finns, utan dig hade jag aldrig vågat.

Mamma och pappa

När vi parkerade bilen hemma i Helsingborg tog det inte många minuter innan min mamma ringde. Hon och hennes Bengt var iväg på semester men avbröt den för att komma hem och finnas där för oss i all sjukdoms- och känslokaos. Jag kan inte med ord beskriva hur tryggt det kändes. Men, det där är min mamma. Hon har alltid funnits där för mig i hela mitt liv. I med och i motgångar. Nu när jag själv är mamma märker jag att jag vill ge mina egna barn precis det som hon gett/ger mig. En trygg uppväxt, kärlek och härliga traditioner. Det har aldrig någonsin funnits en tvekan vem mamma är för mig. Det är min riktiga mamma. Och så tänker jag på pappa förstås. Min fina pappa som jag så gärna velat dela allt det här med. Men, jag vet att han vakar över mig i himlen och fanns/finns med mig hela tiden.

Dokumentären

I oktober sänds dokumentären i Holland! Jag kommer att dela med mig av en länk då (i sociala medier.) Jag har verkligen tyckt att det känts tryggt att ha med mig ett filmteam. De var med under de första dagarna och det kändes skönt med någon som sa åt en hur och vad man skulle göra i all den egna osäkerheten. Både kameramannen och programledaren var toppen, de styrde upp och det bästa var kommentaren "Det här är er show. Ha kul och njut. Once in a lifetime!" ... Och så känner jag verkligen. Den här sagan tog sin början för fem år sedan när jag bestämde mig för att söka bland mina rötter. Vem kunde ana att jag skulle hitta min tvillingsyster, två bröder i Holland, 11 syskon och föräldrar i Indonesien. När vi alla satt tillsammans och tog bilder gick en ilning genom min ryggrad. Nu är den allra sista pusselbiten i det här pusslet på sin plats...

....Och med dem orden avslutar jag mitt bloggande! Det har varit så underbart att ni följt med mig under resans gång. Ni som varit med från allra första början och ni som kommit nya nu! Era meddelanden, sms och kommentarer har värmt jättemycket! STORT TACK!

Kram till er alla
/Emelie, Nur kasanah

Indonesisk afton

Ikväll har vi indonesisk afton hemma hos oss! Matte lagar Nasi Goreng, Chrille friterar räkchips, vi lyssnar på indonesisk musik och alla har indonesiska kläder direkt importerade från Semarang!

Jag visar bilder och berättar om resan!

Fin kväll!

Indonesisk klänning

Det tar tid att återhämta sig efter allt som varit vill jag lova. Den här lilla tjejen var den vi oroade oss för mest, men faktiskt är Olivia den som klarat alltihop bäst. Lika glad (och söt) som vanligt!

Sådana här klänningar har vi köpt på oss en del. Den på bilden är en present från moster Lin!

Jag håller på och skriver en lång sammanfattning kring resan. Snart så.

Bra bajs

Ursäkta rubriken, men alltså ni anar inte hur glada vi blev igår när Isabella äntligen var "normal" i magen! Åtminstone gällande diarrén. Men... Hon vill fortfarande inte äta och hon säger att hon har ont. Dessutom är hon fortfarande oerhört trött och irriterad (kan ju ännu ha med tidsskillnaden och flygresan att göra.) Hon känns inte som vår annars så glada och sprudlande tjej... Inte alls som sig själv. Det gör en ju orolig.

Jag ringde 1177 ikväll som tyckte att vi skulle ringa vårdcentralen imorgon. Det kan vara någon magbakterie och det är ju bäst att kolla upp... 

Under tiden packar vi upp och jag tvättar ALLT som varit med på resan! Även det som aldrig användes. Konstaterar att vi hade behövt en tvättstuga. Eller två för all del. 

Snart kommer jag skriva en sammanfattning om resan och visa er lite fler bilder! 

Smyckena

Här är de fina smyckena som bästa Jessica gjort till alla våra syskon, Ibu Maryati och Radjiman! Alla blev så glada och bar de på sig under hela vår vistelse! T A C K igen! 

Vill ni se fler av Jessicas alster kan ni kika in på hennes sida som ni hittar här. 

(Bilder lånade därifrån.) 

Kurerar

Den enda fördelen med febriga barn är att de sover mycket... He he
Skämt och sido... Men, såhär bra sover aldrig Isabella annars. Hon vill sova på dagen och lägger sig själv i sängen och somnar inom tio minuter.

Hon är fortfarande dålig i magen. Vill äta, men kan inte... Inte ens glass vill hon ha... Lite salami, köttbullar och pasta fick vi i henne igår... Äpplejuice och vatten idag... Hennes gråt är nära hela tiden och man märker att hon inte riktigt är i fas. Febern går upp och ner, ena stunden fryser hon och andra kallsvettas. Hon är så duktig på att sätta ord på hur det känns. "Nu behöver jag sova bort febern för jag är varm" säger hon. Åh.

Även Matte är dålig. Igår hade han 39.8 i temp och frös och var ynklig...

Olivia mår bättre! Vi tar medicin mot utslagen och det hjälper! De börjar blekna nu, så skönt. Hon har ingen feber och är pigg och glad. (Vaknade klockan 05 imorse och ville inte sova mer!)

Jag försöker pyssla om och ta hand om alla bäst jag kan!

Med trötta ögon och miljarder känslor i kroppen stod jag igår kväll och rörde i couscous-grytan när det knackade på dörren. Det var världens bästa mamma och hennes Bengt som ställt in semestern, satt sig i bilen och kommit hem! Åh mamma!! Vi har längtat massor efter henne allihop! Bengt åkte och handlade på Maxi till oss och mamma hjälpte mig att vika tvätt och lekte med barnen. Tacksam är bara förnamnet. Att få stöd och extrahjälp i detta läget var/är guld...!

Jag är långt ifrån att ha landat efter resan. Förstår nog inte riktigt ens. När jag är redo ska jag titta på alla videoklipp och bilder i kameran och i min telefon. Men nu ska vi först kurera vidare!

Välkomna hem

Igår när vi kom hem stod den här fina blomman på bordet! Det var från grannarna Lena och Lasse som sett efter huset när vi varit borta. Åh vi blev så glada! Värmde riktigt mycket i hjärtat! T A C K

Nu ska vi bli friska

Äntligen hemma efter andra besöket på lasarettet! De kollade båda barnen noggrant (på bilden letade de efter skabb och vägglöss i fötterna med en nål.) Inga skabb eller löss hittades på någon av dem. Puh! 

Diagnos Olivia: 

Virusinfektion + nässelfeber. Därav de olika prickarna. Oklart varför eller hur hon fått det. Hon är i övrigt pigg, glad och för tillfället feberfri. Medicinering: Aerius (för klådan) + Alvedon.

Diagnos Isabella: 

Diarré, hög feber och Tomcats utslag som ej läkt. Ingen medicinering utöver Alvedon + Ipren och vätskeersättning. 

Jag är så lättad att det inte var något allvarligt! Diarré, feber och virusprickar ska vi klara av. Isolerar oss hemma och kurerar i några dagar. Kan nog vara bra för både kropp och själ att "bara vara" och försöka landa lite. 

Jag får ta hand om familjen... Matte har också feber och diarré nu.

Så fort allt är lite bättre ska jag skriva en sammanfattning av resan!

Kram och tack alla som hört av sig med pepp! ❤️ Känns skönt att vara hemma.

Orolig

Det var två trötta barn och ännu tröttare föräldrar som landade i Köpenhamn strax efter lunch igår. Isabella höll "helt på att tappa det" i väntan på resväskorna. Hon grät, ville bli buren, hade ont i benen sa hon, allt var fel. Vi tog tempen och ja, 39,8...

Innan vi lämnade Semarang hade båda barnen feber. Läkaren vi träffade sa att Olivias prickar kan vara vattkoppor och Isabellas är "bara" Tomcat som inte läkt. Alla prover som togs på Olivia var i övrigt bra.

Men jag kände på mig att det inte var vattkoppor... Och Isabellas feber tyder på att kroppen kan ha en infektion.

Under flygresan kollade vi tempen med jämna mellanrum. Trots Alvedon gick inte Isabellas feber ner... Dessutom sa hon flera gånger att hon hade ont i magen... Det oroade oss såklart.

Olivia var feberfri när vi landade, men hennes utslag var värre och hon kliade, rev sig själv, drog i öronen, grät mer och mer hysteriskt. (Hon gråter väldigt sällan hysteriskt. Väldigt sällan över huvud taget).

Inga likadana utslag på Isabella än så länge.

Så fort vi checkat ut väskorna och satt oss i bilen ringde vi vår vårdcentral. De sa att vi genast skulle åka till lasarettet där de bättre kan kolla upp vad det här kan vara.

Både Matte och jag höll tillbaka tårarna... Efter över ett dygns resa och två sjuka barn hade det inte blivit så mycket sömn. Men nu handlade det inte om oss! Vi körde hem, tryckte i oss Ipren och vatten (huvudvärk), slängde in alla väskor i hallen, gav barnen mat, bytte kläder och sen in till akuten.

På barnakuten blev de oroliga och "stängde in oss" i ett särskilt rum som vi inte fick lämna utan att säga till. Om vi lämnade rummet behövde ytan där vi varit behandlas med desinfektionsmedel. Vi la oss på de kalla britsarna, Isabella fick Ipren mot febern och Olivia fick någon medicin (minns ej namn) mot kliandet. Inget av det hjälpte... Både feber och kliande var kvar efter två timmar. Olivia var dock pigg som en lärka och skrattade och pratade. Det gav oss lite glädje och energi! Det togs urin och blodprover och när läkaren äntligen kom efter ytterliga timmar sa han "Den stora tjejen är jag inte orolig för. Proverna visar på infektion, därav febern. Ge henne vätska, febernedsättande och håll såren (de som inte läkt efter Tomcat) rena." Han förklarade att sår tar tid att läka i ett land som Indonesien pga värmen. Sen sa han "Den lilla tjejen däremot... Jag har aldrig sett något liknande. Det är definitivt inte vattkoppor. Det verkar vara utslag av olika sort. Jag måste rådfråga mina kollegor." Vi väntade ytterliga och slutligen fick vi besked att komma tillbaka till hudmottagningen imorgon (dvs idag.) De skulle ringa om en tid.

Vi åkte hem och la oss direkt. Klockan var då runt 22... Allt snurrade (som om vi åkt karuseller i två dygn) och vi somnade alla fyra bums.

Inatt har jag tagit tempen på barnen två gånger. Isabellas var uppe i 40,5 och gick inte ner med Alvedon. Andra gången gav vi Ipren och nu är den nere på 38,9. Olivia har feber igen 39,5.... Båda två har de sovit hela natten (händer sällan) och sover fortfarande. (Klockan är 05.45)

Jag är uppe och tvättar.

Snälla ni. Håll tummarna att allt går bra och att vi får besked idag på lasarettet vad det kan vara. Så orolig....

Bye Bye Indonesia

Sitter på flygplatsen i Jakarta. Klockan är 23.10 och vi lyfter med nästa flyg om ca en timme. Tre timmar har vi väntat här... Två febriga barn... Jag vill verkligen bara hem. Nu. Nu. Nu. Flyget till Doha tar 8 timmar och sen en väntan på tre timmar igen... Därefter 6 timmars flyg från Doha till Köpenhamn och sen hem mot Helsingborg! Åh vad jag längtar nu. 

Olivias tur

Vaknade inatt av att Olivia kändes kokhet. Tog tempen som visade 41,3 i feber och prickar över hela kroppen. Jag är så orolig och sitter med vår lilla skrutt i famnen som somnat. Läkare och sköterska har varit här på hotellet för att titta på henne och ta blodprover (i armvecket.) Vi fick hålla fast Olivia hårt så att sköterskan kunde sticka... Hon skrek såklart och grät hysteriskt.... De vet inte vad det är men troligtvis inte Tomcat... Men kanske nåt annat djur? Blodproverna visar förhoppningsvis vad som är fel. Vi får veta om några timmar. Åh. Nu vill jag bara vara hemma. 

Bye bye

Bye Bye

Bye bye

Sista kvällen... Klockan 18 (efter solen gått ner) överraskade vi familjen med en hejdå-fest på hotellet! Tim och Nuris hade fixat med musik och bildspel. Matte hade ordnat mega-buffé (ej lagat själv då, utan beställt) och Mark hade knåpat ihop en ballong-bukett till Ibu Maryati.

Det blev så fint alltihop!

Alla tog för sig av maten, det var riktigt gott, Matte försökte prata fotboll och förklara för en av våra bröder (Aris) att Aris också är en mycket känd grekisk Gud... Åh pinsam!

I slutet ställde sig Isman (vår äldsta bror) upp och höll tal där han tackade oss alla för att vi kommit. Sen blev det gråtfest...

Syskonen och Maryati och Radjiman ställde sig på rad och sen gick Lin, Tim, Mark och jag för att krama alla och säga hejdå.

Det känns så omtumlande men ändå fint alltihop! Vi är alla fyra (+Ilse och Matte) överens om att vi verkligen känner oss som en del av familjen. Matte grät också när vi sa hejdå... Det är definitivt inte sista gången vi hälsar på!

... Men imorgon åker vi som sagt hem. Med bagaget fullt av känslor, nya erfarenheter (och nya kläder) och såklart...

... K Ä R L E K!!

(Bilder från hejdå-festen ovan.)

Till Isabella och Olivia

- Gråter du mamma? 

- Ja. 

- Jag vill att du är glad. 

- Ja. Jag är egentligen glad men ändå ledsen. 

- Varför är du ledsen då?

- Det är av många anledningar som jag har gråtit... Du behöver inte vara orolig. Men, när jag föddes skulle Maryati egentligen ha varit min mamma, men hon kunde inte ta hand om mig. Jag låg i hennes mage så som du och Olivia har gjort. Det känns fint att få träffa henne nu. Hon är gammal och kanske ser jag inte henne igen. Det känns sorgligt i mitt hjärta just nu på nåt vis. 

- Ja Maryati är snäll. Men när hon inte kunde ha dig fick du ju mormor. Nu känns det väl inte sorgligt i hjärtat mer! 

Älskade finaste Bellis. Du är så liten och så klok. Det har verkligen varit oundvikligt med tårar på den här resan. Vi pratar mycket, på en (snart) 3-årings vis. Viktigt att förklara och berätta för dig. 

Den här resan har varit så rolig inte bara för mig utan även för er. Indonesien och familjen här är vår. Jag är mäkta stolt över er båda och det känns fint att få visa er för familjen! Alla kramar och gosar med er precis som om ni är deras egna. Det känns tryggt och jag märker att även ni känner er lugna. Ni skrattar, leker och busar med era kusiner och sitter i allas famnar på egna villkor. Alla värnar om ert välmående, från feber till utslag till bilstolar, till vatten och mat!

Jag hoppas att ni en dag kommer uppskatta att jag tog med er hit och förstå allt på ett annat sätt. Olivia kommer inte minnas, men kanske du Bellis? Via bilder och berättelser ska vi hålla allt och alla vid liv. En dag när ni är större åker vi hit igen! Och kanske kan vi då få med oss er mormor... ❤️ 

Nurul och Ratna

En lång skumpande bilfärd tog oss idag till Ratnas och sen Nuruls hus! Båda husen är nybyggda och precis som i de andra husen är det stampade jordgolv med plastmatta över (tejpad i skarvarna) och brädor längst golven i köket. De sover på madrass på golvet och hänger tvätt nedanför. Det är så långt ifrån vad vi är vana vid, men åh det känns så fint, charmigt och mysigt allting här! Inga stela bord eller stolar! Här sitter vi i en klunga på golvet och alla pratar och skrattar i munnen på varandra. Jag älskar det! Barnen springer omkring runt våra fötter och flera nyfikna grannar sätter sig precis i dörröppningen och kikar in.

Nurul berättar att alla vill se tvillingarna från Sverige och Holland. De har läst och hört så mycket om vår historia!

På bilden ovan är det vi fyra yngsta systrar - ska vi le med eller utan våra stora tänder? Haha

Godmorgon

Klockan är 7 och det är snart dags att väcka familjen! Vi ska åka med Ratna och hennes man för att hälsa på i deras hus, och sen vidare till Nurul och hälsa på i hennes hus! En bilfärd på ca 5 h t/r.

Nurul och Ratna är våra två yngsta systrar.

Ikväll väntar avskedsfest här på hotellet och jag tror att det kommer bli tufft... ❤️ Känner mig lite nedstämd och orolig idag...

Tomcat

Blev ingen tur till byn där vi är födda idag... Isabella, Joanne och Ilse har såna här utslag typ överallt. Den ena värre än den andra. Isabella har fått i ansiktet, armarna, magen och benen. De har börjat spricka, vattna och vara. Joanne har inte lika många, men hög feber. Så, vi ringde läkare som kom till hotellet. Stackars Nuris... Han hade åkt hela vägen för att hämta oss... Men vi ville alla vänta och se så att barnen var ok. Sen blev det försent att åka...

Läkaren konstaterade att det är Tomcat (googla på Tomcat Indonesia) som orsakat detta elände! Inga trevliga små kryp och sådana kryllade det massor av på familjefesten i den lokalen vi var. Det var tusentals små såna jäklar överallt, som myrbo typ fast mer utspritt. De ser ut som en blandning av myror, silverfiskar och skorpioner! 1,5 cm stora ungefär. På toaletten var det värst. När man gick in var väggarna och taken inklädda med Tomcat djur. De ramlade ner ifrån taken och fastnade i håret och i ansiktet. Vi visste inte att de var otrevliga... Ofarliga men otrevliga. De kryper på kroppen och släpper ut sitt gift och då blir huden irriterad. Sen får man utslag där de gått och släppt ut giftet. Först som prickar, sen bubblor/blåsor. Har man otur blir utslagen breda och stora. Ilse har fått ett jättestort och avlångt på bröstet... Och Tim har inuti örat...

Hur som helst så fick alla salva idag. Det ska vi använda i några dagar (?) tills det försvunnit.

Isabella gråter för det kliar och svider, särskilt nu när blåsorna spruckit... Åh.

Olivias feber är borta och det är ju iaf skönt!

Ny dag imorgon.... Nya tag! Då ska vi ta bilen igen och bege oss ut! Först för att se några av systrarnas hus och sen vår födelseort och huset där vi föddes. Spännande! På kvällen väntar avskedsfest på vårt hotell för alla syskon, Maryati och Radjiman. Dagarna har gått så fort! På tisdag åker vi hem....

Are you okey miss?

Efter gårdagens alla toppade känslor var det skönt att idag få ta det lite lugnt på hotellet. Well, så lugnt det kan gå med två vildingar som sover dåligt och vaknar tidigt... Isabella har fått otäcka utslag (troligtvis från insekter som kallas Tomcat) och Olivia har feber och det är såklart inte kul. Men de verkar pigga, Isabella äter äntligen spagetti och köttfärssås från hotellet, så just den biten känns ändå under kontroll. 

Imorgon firar Matte och jag bröllopsdag! Vi gav varandra en javanesisk massage på hotellets spaavdelning idag i present. Åh så skönt!! Tjejen som masserade mig var så himla trevlig och när jag låg där och äntligen lyckades slappna av kom tårarna igen... Hon stannade upp och frågade "Are you okey miss?" "Yes. Sorry. Thank you" svarade jag. Men egentligen känner jag att allt är lite upp och ner och hit och dit på insidan just nu faktiskt.

Om en timme kommer Nuris och hämtar upp mig, Tim och Mark. Vi ska få se platsen, här i Semarang, där vi är födda. Lin är på marknad med några av systrarna. Matte och Ilse tar barnen och går till köpcentrumet och leker! 

Mamma, stjärnorna har ramlat ner

Vid stora, vida risfält ligger de små husen tätt. Med stampade jordgolv, brädor till väggar och snurrandes fläktar som svalkar i hettan. Bakom ett litet skynke förvaras muggar, kastruller och övriga få ägodelar. 

Syskonen bor nära. De är alla så väldigt fina och visar ursäktande hur de har det. Utanför Maryatis hus har vi samlats för att prata och umgås. Det är bara jag och Mark. De andra är påväg. Tiden och närheten som jag ensam behövde får jag idag. Vi sitter på en bambubänk, Maryati och jag.

Omringad av syskon får jag veta hur det gick till när jag adopterades bort. Jag frågar inte så mycket utan lyssnar mest. När Maryati berättar skär det i hela min kropp. Hon är alldeles förtvivlad. De tog mig mot hennes vilja. Hon visar hur hon vaggade och höll i mig hårt. Men sen var jag borta.

Hon ville inte lämna bort mig. Inte någon av oss.

I mörkret åker vi tillbaka mot hotellet. Det skumpar och jag har ont i bröstet. Matte tar min hand och då kommer gråten. Jag kan inte sluta. När vi kör förbi de öppna fälten och ser byarna lysa långt därborta säger Isabella "Titta mamma. Stjärnorna har ramlat ner."

Ja. Precis så.

Tänk att vi är här nu. Alla Maryatis små stjärnor samlade. Hon sa att det lugn hon känner inombords har hon aldrig tidigare känt.

Aldrig kommer jag glömma den här dagen.

Marknad

Vi har precis kommit hem (eller snarare flytt) från den galnaste marknaden någonsin!

Våra systrar kom till hotellet strax efter lunch. Några hade sina män och barn med. Vi trängde ihop oss allihop i Lins rum. Barnen hoppade i sängen, Mark blåste upp ballonger och gjorde figurer, jag försökte förstå hur man gjorde med selfiepinnen som vi fick av våra vänner innan avresa och alla pratade och skrattade i munnen på varandra. Härligt stim! Åh, alltså jag har fortfarande inte helt koll på vad alla heter... Men jag håller på att lära mig!

Efter en stund skulle vi systrar åka till en marknad lite längre bort och Ratna sa att det nog är bäst om Olivia blir hemma med Mateos. Men Isabella kunde hänga med!

De andra gick ner och väntade i bilarna medan jag ammade och hämtade vatten. Kände mig lite stressad så när jag var klar sprang jag ner och hoppade kvickt in i bilen. När jag skulle sätta mig hade jag ingen aning om vilka som satt där bak så jag log bara, vinkade, sa hej och sneglade snabbt runtomkring mig. Såg i ögonvrån att en ju faktiskt är jättelik mig och jag hann tänka "shit vad lika vi är. Exakt samma leende! Vad är det nu hon heter..." Tills jag insåg att det var mig själv jag såg i backspegeln. Haha

Vi kom fram till marknaden efter bara några minuter och herre min skapare....! Det var det sjukaste jag någonsin sett! Fast på ett härligt och fascinerande sätt! Alla syskon är så otroligt gulliga och såg till så vi hade vatten och inte blev typ påkörda. Men, det var ändå tur att inte Olivia eller Matte var med... Önskar att jag hade kunnat fotograferat bättre eller filmat, men jag hade fullt sjå att ha koll på Isabella. Överallt var det människor och folk som sålde olika grejer - mat, kläder, leksaker mm.

Först var det den "stora" gatan och från den ledde små "gångar" som sen ledde vidare till ännu mindre "gångar". Det var så kaotiskt, varmt och mopeder som trängde sig förbi alla människor. Jag höll krampaktigt i Isabella och hon blev bara svettigare och svettigare... Hälften av systrarna blev vi av med i vimlet... Där mitt i allt kaos såg jag en typisk indones-skjorta som jag tyckte var fin. Jag stannade och tittade på den med Lin bredvid mig. Mannen som sålde kläderna i det lilla ståndet kom fram och plötsligt utbrast han "Oh you are the twins! I see you on Facebook!"

HUR COOLT VAR INTE DET DÅ?!

(Bilder nedan.)

Bilder från marknaden

Bada, bada, bada

Hotellfrukost

Av allt det här goda + mycket mer valde Isabella den här morgonen....... EN rostad macka och ett glas juice. Suck. Vår annars så matglada lilla tjej... Aja, hon dricker iaf! Nu blir det bad i poolen på hotellet sen kommer systrarna på besök! 

Bilder från festen