Mamma, stjärnorna har ramlat ner

Vid stora, vida risfält ligger de små husen tätt. Med stampade jordgolv, brädor till väggar och snurrandes fläktar som svalkar i hettan. Bakom ett litet skynke förvaras muggar, kastruller och övriga få ägodelar. 

Syskonen bor nära. De är alla så väldigt fina och visar ursäktande hur de har det. Utanför Maryatis hus har vi samlats för att prata och umgås. Det är bara jag och Mark. De andra är påväg. Tiden och närheten som jag ensam behövde får jag idag. Vi sitter på en bambubänk, Maryati och jag.

Omringad av syskon får jag veta hur det gick till när jag adopterades bort. Jag frågar inte så mycket utan lyssnar mest. När Maryati berättar skär det i hela min kropp. Hon är alldeles förtvivlad. De tog mig mot hennes vilja. Hon visar hur hon vaggade och höll i mig hårt. Men sen var jag borta.

Hon ville inte lämna bort mig. Inte någon av oss.

I mörkret åker vi tillbaka mot hotellet. Det skumpar och jag har ont i bröstet. Matte tar min hand och då kommer gråten. Jag kan inte sluta. När vi kör förbi de öppna fälten och ser byarna lysa långt därborta säger Isabella "Titta mamma. Stjärnorna har ramlat ner."

Ja. Precis så.

Tänk att vi är här nu. Alla Maryatis små stjärnor samlade. Hon sa att det lugn hon känner inombords har hon aldrig tidigare känt.

Aldrig kommer jag glömma den här dagen.