Sammanfattning

Barnen sover och jag sitter uppe och läser... Bloggen! Ja det verkar kanske lite konstigt, men nere i Indonesien hann jag aldrig läsa igenom så noga. Jag skrev ofta i en skumpandes bil eller på hotellet med ett barn i knät eller ett annat lekandes framför fötterna (läs- blev avbruten varannan minut.) På nätterna låg jag uppe och skrev med trötta ögon... Så jag reflekterade nästan aldrig över inläggen utan skrev bara det jag tänkte på där och då. Men nu har jag tid att läsa och reflektera! Dessutom från datorn! Jag är så glad att jag har skrivit och dokumenterat. Jag upplever allt igen på något vis nu och alla känslor bubblar. Efter att ha läst och haft dagar att smälta alla intryck kommer här min sammanfattning av alltihop!

Flygresan

Allt med flygresan har verkligen gått så oerhört bra! Ja, såklart att det har varit tufft med 27 timmars resa, enstaka sovtimmar, brusande och guppande på tre (totalt sex) olika flygplan, väntan på flygplatserna, stimmigt med mycket människor och dålig luft + lukt. Men helt ärligt, det har ändå gått bra både dit och hem! Servicen ombord har varit toppen, vi har haft tur med våra resväskor (förutom att en är sönder) som kommit relativt fort på rullbanden när vi väntat. Vi har fått platser längst fram på alla flyg, vilket gjort att vi kunnat sträcka och vifta med benen hur mycket vi velat!

Boendet

Det var helt klart värt varenda extra öre vi la på att bo på Crown Plaza. Ett jättefint hotell med utmärkt service, pool, gym, god mat och spa. I anslutning till hotellet låg ett stort köpcenter där allt roligt som finns för barn (och vuxna) var lättillgängligt - lekland, leksaksaffärer, shopping, restauranger, supermarket, osv. Hotellet får full pott gällande komfort och trygghet. Vill ni se mer av hotellet kan ni kika här.

Jag och familjen

Att äntligen få ha träffat våra biologiska föräldrar Maryati och Radjiman och resten av familjen har (som jag trodde) skapat ett lugn inom mig. Jag känner mig hel och varm inombords. Det finns inga frågetecken längre. Det är verkligen en härlig familj med massor av värme och kärlek. Ingen lämnas utanför eller ensam. De skrattar och gråter ihop och värnar så innerligt om varandra! Jag kände mig verkligen som en av dem på en gång. Första dagen när vi satt alla hos en av våra systrar skrattade vi åt... Mina tår! I hela mitt liv har jag haft roligt åt mina sneda tår och tänder och tänk att de alla haft precis samma tanke om sina egna. Våra tår och tänder förenar oss, haha! Det har varit en skön känsla att ha fått svar på så mycket som jag aldrig egentligen vetat att jag behövt få svar på. Maryatis berättelse kring bortlämnandet av mig och Lin gjorde såklart ont i hjärtat. Mer än ont. Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på hur det måste ha varit för henne. Hon ville inte lämna bort oss. Det var inte hennes beslut. Mot sin vilja tog en man oss i sina händer och gick. Även om det gör så ont att tänka på så känns det "skönt" att veta hur allt var då och hur det gick till... För nu förstår jag varför jag själv har så svårt för separationer och/eller att bli lämnad. När någon går åt andra hållet utan att jag förstår blir jag så förtvivlat ledsen. (Jobbar med det.)

Det var en riktigt underbar känsla att få krama Maryati. Isabella säger ibland "Mamma ska vi kramas som Maryati gör?" Ja, för hon gjorde verkligen på ett så fint och speciellt sätt. Hon tar liksom tag i hela ansiktet, pussar på varje kind och luktar samtidigt. Åh.

Mateos och barnen

Jag vet att det är många som tänker på våra tjejer och undrar hur det har varit att resa långt med två små barn under 3 år! Men, som jag tidigare skrev. Det har verkligen gått bra! Isabella och Olivia har kommit först i alla lägen. Jag trodde att det skulle bli mycket svårare än vad det var att bo alla fyra i en säng (barnen vägrade sina egna) i ett litet rum. Toaletten var öppen ut i rummet med en halv glasdörr så ja, det fanns liksom ingen privacy alls om man säger... Men, det har ändå gått bra! Matte och jag har gett varandra "egentid" så gott vi har kunnat genom att ta vars ett barn på promenader och hittat på olika saker eller gått ner till frukosten lite tidigare så den andra fått sova en halvtimme till, osv. Under bilresorna (4-5 timmar t/r) har barnen för det mesta sovit, vilket gett mig massor av tid att fundera på alla känslor. (Jag är en tänkare...)

Barnen har haft många trygga vuxna famnar som kunnat busa, leka och trösta. De har skojat och stimmat med alla kusiner och släktingar dagarna igenom! Härligt!

Själva flygresan har som sagt gått jättebra! Eftersom vi rest på natten har de båda sovit största delen av tiden och när de varit vakna har de kunnat leka på golvet framför våra fötter eller (Isabella) tittat på barnprogram. Vi har haft med oss nya och roliga leksaker men också fått fina saker av flygvärdinnorna på planen.

Tidsomställningen har påverkat Isabella, hon har behövt mycket sömn veckan efter vi kom hem. Även maten har varit svår... Hon har inte velat äta alls. Åh. Isabella som annars är en mycket matglad tjej. Det enda vi fick i henne var typ vitt bröd, pasta bolognese och fish and chips från hotellet. Det hon ville äta fick hon inte äta... Vi hade nämligen hört innan att vi skulle vara försiktiga med typ ägg, grönsaker och frukt.

Jag är glad att jag tog beslutet innan resan att fortsätta amma Olivia. Utöver det åt hon burkmat, gröt och frukt-klämmisar från Ica Maxi. Hon fick inte äta av maten där. Det gick jättebra!

Det absolut jobbigaste under hela resan har såklart varit att båda barnen blev sjuka precis innan hemfärd. Det har jag/vi mått riktigt dåligt för... Känslan när vi checkade ut från vårt rum, satt i lobbyn och tog tempen på först Olivia... 40, 2... Sen Isabella... 39,9... Olivias prickar som läkaren sa var vattkoppor, vilket betydde att vi inte fick flyga. Magkänslan som sa att det inte är vattkoppor. Tanken på att om det ändå är vattkoppor och vi smittar ner ett helt flyg!! Sen Isabellas utslag som varade, blödde och gjorde ont... Dessutom en ond mage på det... Den fruktansvärda ångesten där och då. Hemlängtan som kändes i varenda liten nerv. Vi tog beslutet att åka ändå och det var tur. Så fort vi kom hem åkte vi till lasarettet och båda barnen undersöktes noga. Inget farligt, inga vattkoppor, "bara vanligt" virus, insektsbett (Tomcat) och helicobacter (magbakterier.) Det kommer bli bra. Vi är lediga till mitten av augusti och har all tid att vila och kurera! Puh.

Jag ångrar inte en sekund att vi åkte och tog med barnen! Det hade känts fel att inte ta med dem. Jag ville åka med hela min familj!

Jag ville inte vänta eftersom jag, Lin, Tim och Mark hade en tanke att resa ihop! Dessutom vet vi att både Maryati och Radjiman är gamla och sjuka. Vem vet om det här var enda och sista gången vi sågs...Vi hade dessutom aldrig åkt om vi inte fått grönt ljus från både läkare och sköterskor på Bvc. Vår Susanne (och moster Anne-Maj i Småland) har hjälpt oss med allt! Vaccinationer, besvarat frågor, stöttat, gett råd, tips, ja allt! Det har känts jättetryggt!

Matte är verkligen världens finaste man som stöttat mig under hela den här resan! Han har tagit största ansvaret med barnen och gått ut med Olivia när hon vaknat på nätterna och velat vara uppe och leka. När jag har gråtit eller behövt prata har Matte lyssnat och lagt sin hand i min. Nu i efterhand har han sagt "Det känns som om jag känner dig på ett nytt och helt annat sätt nu. På ett fint sätt".
Tack Matte för att du finns, utan dig hade jag aldrig vågat.

Mamma och pappa

När vi parkerade bilen hemma i Helsingborg tog det inte många minuter innan min mamma ringde. Hon och hennes Bengt var iväg på semester men avbröt den för att komma hem och finnas där för oss i all sjukdoms- och känslokaos. Jag kan inte med ord beskriva hur tryggt det kändes. Men, det där är min mamma. Hon har alltid funnits där för mig i hela mitt liv. I med och i motgångar. Nu när jag själv är mamma märker jag att jag vill ge mina egna barn precis det som hon gett/ger mig. En trygg uppväxt, kärlek och härliga traditioner. Det har aldrig någonsin funnits en tvekan vem mamma är för mig. Det är min riktiga mamma. Och så tänker jag på pappa förstås. Min fina pappa som jag så gärna velat dela allt det här med. Men, jag vet att han vakar över mig i himlen och fanns/finns med mig hela tiden.

Dokumentären

I oktober sänds dokumentären i Holland! Jag kommer att dela med mig av en länk då (i sociala medier.) Jag har verkligen tyckt att det känts tryggt att ha med mig ett filmteam. De var med under de första dagarna och det kändes skönt med någon som sa åt en hur och vad man skulle göra i all den egna osäkerheten. Både kameramannen och programledaren var toppen, de styrde upp och det bästa var kommentaren "Det här är er show. Ha kul och njut. Once in a lifetime!" ... Och så känner jag verkligen. Den här sagan tog sin början för fem år sedan när jag bestämde mig för att söka bland mina rötter. Vem kunde ana att jag skulle hitta min tvillingsyster, två bröder i Holland, 11 syskon och föräldrar i Indonesien. När vi alla satt tillsammans och tog bilder gick en ilning genom min ryggrad. Nu är den allra sista pusselbiten i det här pusslet på sin plats...

....Och med dem orden avslutar jag mitt bloggande! Det har varit så underbart att ni följt med mig under resans gång. Ni som varit med från allra första början och ni som kommit nya nu! Era meddelanden, sms och kommentarer har värmt jättemycket! STORT TACK!

Kram till er alla
/Emelie, Nur kasanah