Oro

I flera veckor, eller egentligen månader, har vi haft diverse förkylningar och åkommor här hemma. Alltid lika härligt! Matte har haft ett svullet finger, ryggvärk och huvudvärk, min mage har varit knäpp och båda barnen har varit sjuka i omgångar. Det har varit hög feber, utslag, benvärk, ögonkladd, hosta, förkylningsastma, snor och diverse besök hos doktorn. Det är så jobbigt. Alla som har barn hemma vet vad jag talar om... Sömnlösa nätter, gnäll, skrik, snor, slem, kräks, hostmedicin, Alvedon, tvätt i massor, och så vidare. Dejligt!
Det är förstås ingen större fara med allt det där, det går över och alla går igenom det. Men! Nu inför resan nojjar jag mig så för just den här sjukdomsbiten.
.... Och det triggar andra känslor. Alltså. Det skapar en stress och oro som jag inte brukar ha. Den ena tanken leder liksom till den andra...

Åh... Om de är febriga och sjuka hela resan... Kräks ner hela flygplanet... Eller snorar (och inte kan sova) och skriker hela vägen... Och när vi sen är framme... Värmen... Myggen... Den främmande maten... Dåliga magar... Alla nya människor... Tänk om de kommer bort i myllret? Mina reaktioner och känslor när jag träffar familjen... (Hur kommer det att påverka dem?) Eller det värsta, om något riktigt hemskt händer så de måste besöka läkare/sjukhus. Jag vet, jag vet. Jag kan inte förutspå hur något kommer bli och jag kan inte kontrollera något heller. Men jag nojjar ändå. Inte så mycket över mig och Matte, utan allt handlar om barnen. Det här är liksom ingen vanlig charterresa till Gran Canaria, utan det är en resa till ett (faktiskt) främmande land, som totalt tar 23 timmar!! Jag är själv inget större fan av att flyga långt och då med två små barn... Men! Nu är det dags att vända på tänket! Jag tror ju på mig och Matte, och Lin. Nu gäller det att tänka positivt! Vi kommer rodda trötthet, rädsla, väskor, pass och biljetter och två barn. Vi måste ju! I huvudet målar jag upp det här:

Vi alla sover största delen av resan ner och när det är dags för flygplansbyte (två stycken) så är det två lugna barn och tre coola vuxna som bara flyter med. Under vakentiden har vi laddat med frukt, film och leksaker. Sen när vi kommer fram har vi flyt med trafiken och kommer fram säkert till hotellet där det är svalt och skönt. Vi vilar, packar upp och tar något att äta. På hotellet finns det ett lekrum och supermarket där vi hittar det mesta till (framförallt) Isabella. Såklart är vi försiktiga med mat som inte är tillagad ordentligt, vattnet i kranen och frukt som ej har skal. Ris, kex och banan kan vi leva på om inget annat, hehe. Vi har med oss burkmat och "klämmisar" till Olivia och hon ammar och dricker vatten (endast ur pipmugg, men det är alltid nåt.) Våra magar är okej och enda gången de krånglar är när vi är på hotellet med egen toalett! 
Innan vi går ut smörjer vi oss med solkräm och myggmedel. Från hotellet till familjen tar det ca 2 h med bil. Resan går bra och är säker, vi har air condition, bälte och bilstolar till barnen. När vi träffar familjen känns det tryggt och bra. Pirret i min mage är bara positiv och det känns naturligt att få krama och umgås med Maryati och Radjiman (biologiska mamma och pappa) och alla syskon. Alla är såklart snälla och varma och vi får vila inomhus hos dem ifall barnen (och vi) behöver det. Även vagnen är med där båda barnen får plats och vi har myggnätet också. Vi är inte i Indonesien - Semarang, för att turista den här gången, utan vi är där för att träffa familjen. Dagarna går fort. Plötsligt är det dags att flyga hem och flygresan går ännu fortare, smidigare och bättre! Jag känner mig lugn och harmonisk och allt känns bara så bra. Sådär. Precis så kommer det bli! .... Och förstås, inte en endaste sjukdom så långt ögonen (ja, det måste vara båda ögonen) kan nå.