onsdag 29 juni 2016

Tackar min lyckliga stjärna

Vilken dag!!

Strax innan lunchtid idag kom en av våra systrars man och systersonen Nuris med två stora bilar och hämtade oss på hotellet. I vår bil hade vi två barnbilstolar som Ratna (syster) och Nuris hjälpt oss att boka. Tryggt! Det var väldigt skumpiga vägar, vilket var skönt för båda barnen somnade efter en liten stund. Det gav mig tid att titta ut genom fönstret och i lugn och ro gå igenom alla känslor inombords. Nervositet, oro, pirr och glädje! Lin berättade om ditten och datten - hon har ju varit här en gång tidigare. Varje gång en moped körde förbi med ett litet barn ståendes fram (utan hjälm) satte vi hjärtat i halsgropen! Trafiken i Indonesien är... Annorlunda mot vad vi är vana. Inga direkta regler och man bara tutar lite när man vill köra förbi någon annan. Det är massor av bilar, lastbilar, cyklar och mopeder blandat överallt. Jag är jätteimponerad av båda våra chaufförer! Men såklart, de kan ju det här!

Utanför fönstret växte bananträden täta och risfälten bredde ut sig mer och mer ju längre vi körde. Vi stannade vid en avstängd restaurang där vi drack vatten och barnen fick kränga den lunch vi hade med oss (chips, mackor och kex typ).....

Filmteamet gav oss mikrofoner och sen ville de köra med oss (mig, Lin, Tim och Mark) en sväng innan vi fick möta familjen. Under vår lilla bilfärd grät jag. Tänk att vi satt där tillsammans alla fyra och snart skulle vi gå för att kramas med vår familj.

Efter en stund stannade vi bilen. Vi gick ut och väntade i skuggan medan teamet arrangerade kameror och annat med familjen. Bara några minuter bort väntade de alla. Derk (programledaren) gav oss instruktioner hur vi skulle gå för att möta dem och vad vi skulle göra /inte göra osv. Vi skulle gå runt hörnet av bensinmacken, ner mellan bananträden, promenera långsamt ner på en grusväg, inte titta in i kameran (!) följa vägen och i slutet av den var familjen.

Alltså pirret i magen när vi stod där och väntade... Vi tog en selfie och försökte andas. Tillsist sa Derk (äntligen!) att det var ok för oss att börja gå!

Jag tog Lin i handen och Tim höll i Mark. Vi tittade på varandra och utan att säga något så var det som om vi alla kände ett enormt stöd i varandra "all together!" Grusvägen var jättelång, (fast egentligen var den nog inte det.) När vi gått någon minut såg jag Maryati och Radjiman sitta på varsin stol och vänta! Bakom dem stod alla syskonen uppradade och runtomkring hade nyfikna bybor, grannar och övriga släktingar samlats.

När jag såg att Maryati grät kunde jag inte hålla tillbaka. (Inga näsdukar hade jag med mig!) Vi blev alla fyra väldigt känslosamma och väl framme blev det som en enda stor gråtfest. Fast en fin och väldigt lugn sådan.

Alla stod kvar på "sina platser". Mark och Tim kramade alla först och sen Lin och jag.

Åh! Maryatis kram som jag längtat så mycket efter. Det var precis så som jag tänkte att det skulle vara. Min nervositet och all oro försvann direkt. Det kändes bara fint, varmt och helt magiskt! Alla syskonen presenterade sig och jag försökte verkligen komma ihåg vem som var vem och i vilken ordning. Men, hallå vi är totalt 15 syskon. Jag behöver nog lite mer tid! Hehe

När alla kramats och vi hade torkat tårarna gick vi in i en av våra systrars hus och fick vatten. Plötsligt strömmade det in massor av människor som ville hälsa! Alla var familj/släktingar. Vi satt på golvet, som man gör här. Matte, Ilse och barnen kom efter en stund (de blev tillsagda att vänta) och Isabella sprang helt obekymrat fram till Maryati och gav henne en kram. Vi har pratat mycket om Ibu Maryati. Så fint! Olivia blev buren från famn till famn för alla ville känna och gosa. Men det var helt lugnt för vår lilla oliv, hon bara skrattade, log och gillade läget!

Det var dock väldigt varmt. Och väldigt mycket nya intryck för barnen. Alla gjorde sitt bästa med att svalka dem men jag såg att de påverkades mycket. Så, efter några timmar när vi ätit och smakat supergod mat (kyckling, soppor, ris, fisk, grönsaker, mm. Allt tillagat för vår skull) körde vår systers man oss tillbaka till hotellet! Lin, Tim och Mark stannade en stund till.

Olivia somnade direkt i bilen, men Isabella grät och sa att hon hade ont i magen... Sista halvtimmen av bilresan somnade hon snyftandes. Åh. Väl tillbaka på hotellet med lite varm mat, dusch och nappen kändes det bättre.

Nu sover dem äntligen (klockan är 02.30) och Matte likaså. Men jag ligger klarvaken och tackar min lyckliga stjärna om och om igen. Den här dagen har verkligen varit fantastisk!

Imorgon är det fest!

(Bilder från dagen kommer senare.)


8 kommentarer:

Peter sa...

Vad härligt och få ge kramen till henne det måste kännas så speciellt och en känsla som är nog obeskrivlig. O få träffa hela släkten :)

Lou sa...

Vad stort! Måste varit en mycket speciell och konstig upplevelse! Ha nu en trevlig fest idag! Kram

Charlotte Noltorp sa...

Det är helt underbart att läsa om din upplevelse o känslor. Wow sitter här hemma o gråter av lycka för dig😘

Falk sa...

Tack och kramar till er ❤️

Linnéa sa...

Gråter en liten flod här! Vilket fint möte ni fick och så otroligt för er alla att få träffas igen efter så många år på varsinn sida jorden <3 Så fint Emelie!

Kristina sa...

Vilken dag du haft! Jag ryser lite vid tanken på vad ni alla varit med om. Tack för din berättelse, så roligt att läsa!
En riktigt vacker saga, fast på riktigt! Kram ❤️

Anonym sa...

Vad fint du beskriver någon som igentligen inte går/svårt att beskriva - underbart att det gick så bra - tror inte jag kan föreställa mej anspänningen ! Blir "extra glad" att det går bra med Bellis och Oliva - o lite Matte :) / Bengt

Falk sa...

Tack för fina kommentarer! Blir så glad att ni är med mig :)