Flygresan

Vi startade hemifrån strax efter lunch. Jag var så pirrig i magen! Kändes som om stora fjärilar flög omkring därinne. Innan jag hoppade in i bilen hann jag krama en hejdå-gruppkram med världens bästa grannar och vinka till mamma och Bengt som gått ut till vägen.

När vi körde ut ifrån Helsingborg grät jag. Mest av spänning och så lite för att jag såg i mammas ögon att hon var orolig. (Men det skulle hon såklart aldrig själv erkänna.)

Väl på plats på flygplatsen tog jag tre djupa andetag och bestämde mig för att det här kommer gå bra och det gjorde det! Isabella var jätte exalterad över att få flyga flygplan. Vi räknade flygplan (om och om igen), lekte och busade. Olivia fick gröt-klämmis och var ganska nöjd över att få sitta i selen och bara titta på alla människor.

Första flyget tog sex timmar (Köpenhamn - Doha) Vi skulle landa i Doha mitt i natten. Barnen sov mesta tiden. I Doha hade vi ca en timme till nästa flyg som skulle ta 9 timmar (Doha-Jakarta). Isabella var vaken på flygplatsen och Olivia sov i selen på min mage. När vi kom på nästa flyg var det lite svårt för barnen att komma till ro... Dessutom var det flera andra bebisar/barn på samma rad som oss och de alla turades om att skrika = väcka varandra. Hehe

Personalen var jättetrevliga! Det var fri dricka, ok mat och Isabella fick presenter i form av gosedjur, pennor och ritblock! Jag hade packat med lite presenter till henne som jag tänkte att hon skulle få öppna (klistermärken, pysselbok, pixiböcker) men det kan vi spara, som hon själv sa. Going!

En av flygvärdinnorna kom fram till mig, log stort och började prata indonesiska. När jag förklarade att jag inte kan språket log hon ännu bredare och sa "Aaah you from Japan?" Haha ehh nej.

Även en av kontrollanterna i Jakarta började prata indonesiska med mig. När jag sa att jag är adopterad svensk och är här för att hälsa på min biologiska familj skakade han på huvudet och sa "You not swedish, you should learn. Yes yes madame!"

Märklig känsla. Här är jag inte "en riktig" indones och hemma är jag inte "en riktig" svensk (enligt vissa.) Enligt mig själv är jag både och!

I Jakarta skulle vi vänta i 3 1/2 timme och sen gå på sista flyget, som bara tog 1 timme. (Jakarta-Semarang) Där kände jag bara... Låt det gå undan. Då var jag trött på passkontroller, väntan på väskor, kö-system och gloendes människor när jag ammade. Lin, Mark och Matte ställde sig som en mur runt mig när jag satte mig på golvet på flygplatsen för att amma, kändes sådär men tvunget!

Både Matte och jag var föresten nerkissade, kladdiga av mat, svett, dreggel och amning (jag). Sådär fräscha......

I Semarang landade vi strax efter klockan 22 (lokal tid). Vi fick tag i två taxibilar ganska snabbt. Tur det. Isabella höll helt på att förlora humöret. Hon grät, gnällde, klämde foten i en vagn, tappade sin tiger-nalle, ville bli buren och ja allt på en och samma gång. Jag förstår henne! I bilen somnade hon i min famn direkt. Olivia var klarvaken och glodde på alla lampor ut i mörket.

När vi hoppade ur bilen möttes vi av Tim och hans familj, Nuris (vår systerson) och hans familj och en av våra systrar Eny! Vilken överraskning! Glädje! Isabella blev plötsligt hur pigg som helst och sprang omkring med Joanne i foajén till hotellet. Så gulligt!

Dagen idag har bara handlat om återhämtning. Vila, mat (Nasi Goreng = 36 kr/två personer) och packa upp.

Imorgon väntar en spännande dag! Då ska vi först möta upp filmteamet och sen träffa familjen! ❤️